1 januari 2009, vi vänder blad och nya möjligheter ligger för våra fötter. Jag startar med blanka ark igen, satsar på att det här året ska bli lite bättre än det vi just lämnat. Jag har haft en bloggpaus, julen blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Känner nu att det ska bli skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Vardagen är inte så dum ändå, förutsägbar och trygg.
Som ni kanske vet så har vi firat jul hos mamma i Borlänge. Jag hade sett fram imot att komma dit samtidigt som jag oroade mig för vad som komma skulle. Mamma blir alltid alldeles rörd när vi ramlar in i hennes lilla hus alla fyra. Tystheten och ensamheten byts ut med liv, skratt, prat, syskonkärlek med allt som hör till. Huset får liv, tränger undan det tryckande vemodet och väggarnas viskningar om det liv som en gång fanns där. Det känns som att volymen på barnens skratt, prat och krångel har skruvats upp på full styrka. Jag försöker hyscha på barnen, få dom att dämpa sig lite. Men hur ska dom kunna det, dom har en lång bilresa bakom sig. Dom är förväntasfulla inför mötet med mormor, stora förhoppningar och mycket att berätta. Sakta försvinner hoppet och entusiasmen då dom inser att mormor inte heller den här gången hör vad dom så ivrigt vill berätta. När dom igen får ett svar som inte hör ihop med det dom sagt. Resignationen kommer krypande, i alla fall hos äldste man. Minstingen tar i stället itu med att hjälpa till.
Veckan före jul blev mamma inlagd på sjukhuset, hon hade väldiga smärtor i benen. Sitter ju i rullstolen hela dagarna, så cirkulationen är inte så bra. Till tider är hon helt lila på benen. Hon hade nu svullit upp enormt i benen så hemtjänsten fick inte på henne byxorna. Man tog en massa prover, kunde utesluta blodpropp och hjärtsvikt. Konklutionen blev att hon samlar vatten och det kommer av inaktivitet under lång tid. Hon blev därför hemskickad igen.
Första kvällen var vi tvungna att använda oss av trygghetslarmet, så nattpatrullen fick komma och hjälpa henne i säng. Mamma började att läggas sig när klockan var 22.30, 23.50 gav hon upp och vi larmade. Hjälpen kom 00.30, mamma var lagd och det blev lugnt i huset 00.50. På natten vaknade jag vid 2.30-tiden, då hon larmade igen. Jag gick in till henne för att se om det var nåt jag kunde hjälpa henne med. Hon hade väldigt ont i benen, var helt stel från höfterna och ner, tårna spretade åt alla håll. Satt uppe med henne och väntade på hjälp. Hjälpen kom efter 45 minuter, dom masserade benen lite och hjälpte henne upp på toa, hon var i säng igen klockan 03.45. Klockan 08.30 ringde det på dörren och hemtjänsten kom för att hjälpa mamma upp igen. Det var den natten.
Så fortsatte det stort sett hela veckan vi var där, jag har inte fått så lite sömn på länge. Inte sen man hade spädbarn i huset, men då hade man ju möjlighet att sova lite på dagen. Så det var otroligt skönt att komma hem till eget hus och egen säng.
Det dåliga samvetet gnager för att jag tycker att det var jobbigt och att vara där och att jag dom sista dagarna bara ville åka hem. Tyckte det var jobbigt att inte få sova, att jag igen har superont i nacke och axlar. Hur har inte mamma det då? Vad ger mig rätt att klaga?
Ja, det var början på det nya året för mig. En lång klagosång, men det är skönt att skriva av sig lite. Nu står sonen och hänger över axeln, han ska på övernattning och vill åka NU!
Hoppas att ni alla har haft en strålande jul och jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Jag återkommer snart med ett lite gladare inlägg.
Kram, på återseende. Annelie
9 kommentarer:
Å kära , kära vän...liuder så med dig...ha inte dåligt samvete för att du tycker det är jobbigt, det ÄR ju jättejobbigt och låt det få vara det!
Vet du, jag tycker du så småningom ska fundera på att skriva en bok om detta att vara närmaste anhörig till en närstående som är svårt sjuk...tel ringde återkommer snart
Så fick ett viktigt telefonsamtal...hur som helst så känner jag med dig/er....
tycker det är bra att du får skriva av dig! ta hand om dig nu, nu pockar MINA barn på uppmärksamhet!
Kram Linda
Snälla vän, låt det vara för j-ligt om det är det. Hjälper ingen att bära det inom sig. Var lessen/arg/upprörd vad som hellst bara du inte låser det inom dig och blir bitter och totalt däckad.
Kasta lite saker i väggarna =)
Massor, massor med kramar..
Jojo
Precis som de som kommenterat tidigare så tycker jag att det är bra att du skriver som det är, det är inte gnäll... utan det är klart att det är jättejobbigt, ledsamt, irriterande och säkert massa andra känslor i en salig blandning. För mig så kan att skriva av sig vara lite som terapi.. man sätter ord på tankarna och ger dem utrymme.. det är farligare att stänga in det inom sig tror jag.
Varm kram till dig och en förhoppning om ett nytt år med nya möjligheter.
Kramar från Liv
Det är jobbigt när en nära blir sjuk och man känner dåigt samvete. Är lika med min mamma, är så glad att pappa fortfarande lever och orkar. Man behöver få skriva av sig, det hjälper mycket.
God fortsättning!
Kramar Ullis
Hej Anneli.
Det är bara bra att du får skriva av dig känslor och tanskar.
Säger som de andra. Det är jobbigt och du har all rätt att få klaga lite. Du kämpar på med små medel. Vet inte hur det ska gå med mor. Du vet att hon är ensam och i behov av hjälp.
Jag förstår dig och dina tankar.
Förstår dina barns reaktioner med.
Hur ska de förstå när du som vuxen knappt förstår.
ta och sök rätt på en bok som heter Mamma åt sin mamma tror jag.
Maj Fant har skrivit den.
Önskar dig till slut en god fortsättning på 2009.
Lovar att titta till dig.
Kramen Synne.
Hej lilla du!
Ja, vad ska man säga..? Förstår att det inte var riktigt så som du önskat att eran jul skulle se ut. Önskar jag hade något tröstande och upplyftande att komma med. Jag förstår dig vad det gäller det dåliga samveten för din hemlängtan. Jag menar inte att jag tycker att det var fel, tvärtom
-det är så vi kvinnor funkar! Men du måste ju lova dig själv att INTE ha dåligt samvete!! Du FÅR tycka att det är jobbigt, och du FÅR längta hem. Det är nog bara din kropps sätt att rädda sig själv! Och du måste lova dig själv att lyssna på din kropp nu! Din mamma har sannerligen råkat ut för h-vetet på jorden, och jag önskar såå att jag kunde hjälpa henne på något sätt. Men nu vet ju både du och jag att det går inte. Vi kan bara hoppas att vetenskapen snabbt som attan upptäcker något nytt fantastiskt botemedel. Mer än så kan inte du göra heller, det får räcka med att hoppas. Kom ihåg det!!
Var rädd om dig nu, och ta hand om dig själv i första hand detta nya år. Det kanske är det enda sättet för att du ska kunna orka finnas där för dina barn och övrig familj också.
Gott nytt år!
Många kramar Madde
Hej Annelie!
Jag tittar bara in för att önska dig ett bra år.
Kram Annica
PS. Du har rätt till varje känsla i din kropp. Inget är ditt fel och du gör så rätt i att skriva av dig
Kram igen
Kämpigt kan jag tro med att se en nära tyna bort, har fått uppleva det med min pappa så jag vet vad du går igenom, hoppas nu på ett bra år 2009 för er, sänder stora kramen, roligt att få höra ifrån dig, kram VIOLAN
Skicka en kommentar