söndag 4 januari 2009

Rastlös

Helgen har passerat i rasande fart, vi har städat och donat. Sambon har rivit ner det gamla taket i vårat blivande tv-rum. Jag har träffat en god väninna över en cappucino, riktigt trevligt. Idag har vi haft födelsedagskalas för sambons stora barn. Jag gjorde pestofylld kyckling med smörstekta grönsaker och hasselbackpotatis. Väldigt gott, till efterrätt åt vi daimtårta. Också väldigt gott. Har aldrig gjort det förut men det var ju superenkelt och resultatet blev över förväntan.

Nu på kvällen ringde min bror och sa att han hade blivit uppringd av hemtjänsten. Dom hade ringt ambulans och kört mamma in till sjukhuset igen. Den här gången skakade hon i hela kroppen och såg människor i huset som inte fanns där. Ett par timmar senare ringde han igen och säger att hon har samma symptom som pappa hade när han fick hjärnblödning. Desillusionerad, somnar mitt i en mening, sluddrar väldigt mycket mer än vanligt. Hon har varit och tagit MR-röntgen men dom hittade ingenting. 5 minuter efter att hon varit där kom hon inte ihåg det.

Jag vandrar planlöst rundt, försöker planera inför morgondagen ,men tankarna stoppar upp och jag klarar inte av att få ordning på någonting. Nu är i alla fall ungarna i säng, så får vi se vad jag får till. Ska jobba min första hela dag imorgon sen jag blev sjukskriven, det passar ju strålande. Alla ungar kommer helgirade efter att ha varit hemma och firat jul. Tempot kommer att vara högt och ljudnivån likaså. Hur ska jag få till det? Inget kommer ändå att kunna överrösta mina tankar och mitt samvete som kommer att mala som en kvarn i mitt huvud hela dagen. Skulle önska att jag bara kunde åka dit, nu, på en gång. Inte för att jag vet vad som skulle bli bättre av det, men ändå.

Tittar på telefonen hela tiden för att försäkra mig om att jag inte missat nåt samtal eller sms. Hur ska natten bli? Jag har redan väldigt ont i nacken och en sömnlös natt kommer inte att göra saken bättre. Har tid hos sjukgymnasten på tisdag och det är inget jag ser fram till.

Det blev visst inte ett gladare inlägg som lovat, men det är vad det är. Jag måste bara skriva av mig annars spricker nog ballongen igen. Jag får vänta och se vad som händer, kan inte göra så mycket annat. Tack till er alla som skriver kommentarer och som stöttar mig. Det betyder väldigt mycket ska ni veta. Vi "ses" snart igen.
På återseende, Kram Annelie//

10 kommentarer:

Vida sa...

Oj, förstår om du blir orolig. Måste vara jättetufft för dig och jag hoppas verkligen att det går bra. Men det finns ju inget jag kan säga som gör det bättre.

Om du inte kan sova inatt, är för ledsen och orolig imorgon så kom ihåg att du MÅSTE inte gå och jobba. Om du får en dålig start när du ska gå tillbaka så kan det bli tufft sen.. du måste ta hand om dig själv. Är helt övertygad om att dina kollegor kommer att förstå..

Sen tycker jag att det är bra att du skriver hur det är, glöm det där med glada inlägg.. vi förväntar oss inte det. Ärliga inlägg känns bättre för man kan ju inte vara något man inte är. En blogg kan verkligen användas som ett sätt att skriva av sig så det är bra att du använder det.

Varma kramar och mina tankar är hos dig.

Liv

Hagbacken sa...

Ring om du vill prata, finns här...

Finns inte så mycket att säga, känner med dig och stöttar dig mer än gärna så gott jag kan över telefon...

Försök inte ha dåligt samvete..hon får hjälp nu, lättare sagt än gjort-jag vet..tänk på DIG och DIN familj...du kan som du säger inget göra iaf..hon vet att du finns hos henne i tankarna...

Lova att du ringer om du känner att du vill!

Kramar om.....

Hagbacken sa...

Kände att det jag skrev kanske var "kallt"...förlåt, det var inte menat så....

Vill bara väl, känner med dig..säg till om det finns något jag kan göra...klart att jag förstår att du blir orolig det är ju din mamma (det var inte så jag menade)

Thomas hälsar, sköt om dig...tänker på dig...

Kram Linda

Hagbacken sa...

Kände att det jag skrev kanske var "kallt"...förlåt, det var inte menat så....

Vill bara väl, känner med dig..säg till om det finns något jag kan göra...klart att jag förstår att du blir orolig det är ju din mamma (det var inte så jag menade)

Thomas hälsar, sköt om dig...tänker på dig...

Kram Linda

Ullis/Leva på landet sa...

Ja det är inte lätt när man bor en bra bit ifrån. Det är ju då man känner sig så maktlös. Det är nog bara att vänta och se vad som händer. Du kan ju inte göra så mycket ändå just nu. Det viktigaste är ju ändå att hon finns i dina tankar. Det är bara att bita ihop imorgon. Vet flea gånger när jag inte mått så bra så har faktiskt barnen varit rikigt goa istället. Du får se arbetsdagen som ett sätt att skingra tankarna lite. Sköt om dig!

Kram Ullis

Ett skönare liv sa...

Stackare, förstår att de e jätte jobbigt, försök å ta hand om dej sj'lv å dom du har där hemma.. så håller ja tummarna för att allt går bra..
känn ingen press nu..
stor kram nadja

Anonym sa...

Hej Ali!
Vad ska jag säga nu...vet inte vad som kan sägas som gör saken bättre...?! Ni får verkligen prova på livets prövningar nu, du och din familj, och man kan ju undra varför? Ni har väl redan fått ett h-vete redan när pappa gick bort. Men som tur är så verkar det ju trots allt drabba en stark kvinna. För hur det än är, och hur svag du än känner dig ibland, så står du ju trots allt fortfarande på benen och är en underbar mamma till dina barn- och det gör dig till en STARK kvinna!! Jag kan bara hoppas att du fortsätter orka, och att du ser till att du tömmer dig och pratar med någon när du behöver. För ingen skulle i längden orka att bära en sån här smärta inombords. Du är välkommen att ringa när du vill...!
Kämpa på, kramar Madde

Oss.... sa...

Ja du Annelie jag vet inte Riktigt vad jag ska säga mer än du finns i mina Tankar och du kommer att klara detta!! För du är stark! Men lyssna på din kropp så du inte går in i den berömda......ja du vet vad!!

För Övrigt så ska jag ta ta i det där med Klassfest strax, jag lovar!!
Kram kram
Anki

Ett skönare liv sa...

De va så lite så gumman :)

åh tack själv :):)

desamma du, ta hand om dej!

kram nadja

Synnøve. sa...

Hej vännen.
Inte lätt att sitta på sidolinjen och inte kunna göra nått.
Men på sjukhuset får hon ialla fall hjälp och slipper vara ensam.

Jag tänker på dig.
Ta det nu lugnt så går det bra.
Kramen Synne.