Nytt år, nya förhoppningar

1 januari 2009, vi vänder blad och nya möjligheter ligger för våra fötter. Jag startar med blanka ark igen, satsar på att det här året ska bli lite bättre än det vi just lämnat. Jag har haft en bloggpaus, julen blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Känner nu att det ska bli skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Vardagen är inte så dum ändå, förutsägbar och trygg.

Som ni kanske vet så har vi firat jul hos mamma i Borlänge. Jag hade sett fram imot att komma dit samtidigt som jag oroade mig för vad som komma skulle. Mamma blir alltid alldeles rörd när vi ramlar in i hennes lilla hus alla fyra. Tystheten och ensamheten byts ut med liv, skratt, prat, syskonkärlek med allt som hör till. Huset får liv, tränger undan det tryckande vemodet och väggarnas viskningar om det liv som en gång fanns där. Det känns som att volymen på barnens skratt, prat och krångel har skruvats upp på full styrka. Jag försöker hyscha på barnen, få dom att dämpa sig lite. Men hur ska dom kunna det, dom har en lång bilresa bakom sig. Dom är förväntasfulla inför mötet med mormor, stora förhoppningar och mycket att berätta. Sakta försvinner hoppet och entusiasmen då dom inser att mormor inte heller den här gången hör vad dom så ivrigt vill berätta. När dom igen får ett svar som inte hör ihop med det dom sagt. Resignationen kommer krypande, i alla fall hos äldste man. Minstingen tar i stället itu med att hjälpa till.

Veckan före jul blev mamma inlagd på sjukhuset, hon hade väldiga smärtor i benen. Sitter ju i rullstolen hela dagarna, så cirkulationen är inte så bra. Till tider är hon helt lila på benen. Hon hade nu svullit upp enormt i benen så hemtjänsten fick inte på henne byxorna. Man tog en massa prover, kunde utesluta blodpropp och hjärtsvikt. Konklutionen blev att hon samlar vatten och det kommer av inaktivitet under lång tid. Hon blev därför hemskickad igen.

Första kvällen var vi tvungna att använda oss av trygghetslarmet, så nattpatrullen fick komma och hjälpa henne i säng. Mamma började att läggas sig när klockan var 22.30, 23.50 gav hon upp och vi larmade. Hjälpen kom 00.30, mamma var lagd och det blev lugnt i huset 00.50. På natten vaknade jag vid 2.30-tiden, då hon larmade igen. Jag gick in till henne för att se om det var nåt jag kunde hjälpa henne med. Hon hade väldigt ont i benen, var helt stel från höfterna och ner, tårna spretade åt alla håll. Satt uppe med henne och väntade på hjälp. Hjälpen kom efter 45 minuter, dom masserade benen lite och hjälpte henne upp på toa, hon var i säng igen klockan 03.45. Klockan 08.30 ringde det på dörren och hemtjänsten kom för att hjälpa mamma upp igen. Det var den natten.

Så fortsatte det stort sett hela veckan vi var där, jag har inte fått så lite sömn på länge. Inte sen man hade spädbarn i huset, men då hade man ju möjlighet att sova lite på dagen. Så det var otroligt skönt att komma hem till eget hus och egen säng.

Det dåliga samvetet gnager för att jag tycker att det var jobbigt och att vara där och att jag dom sista dagarna bara ville åka hem. Tyckte det var jobbigt att inte få sova, att jag igen har superont i nacke och axlar. Hur har inte mamma det då? Vad ger mig rätt att klaga?

Ja, det var början på det nya året för mig. En lång klagosång, men det är skönt att skriva av sig lite. Nu står sonen och hänger över axeln, han ska på övernattning och vill åka NU!

Hoppas att ni alla har haft en strålande jul och jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Jag återkommer snart med ett lite gladare inlägg.

Kram, på återseende. Annelie