Så trött, så trött...

Idag har jag varit till sjukgymnasten. Har skjutit på det länge men nu börjar stelheten i nacke och axlar att gå ut över nattsömnen igen så då är det bara att bita ihop. Var till en ny sjukgymnast, inte samma som jag hade i våras. Som vanligt började det hela med ett litet samtal. Jag skulle berätta varför jag var där, hur jag trodde att hon kunde hjälpa mig osv. Jag berättade i korta drag min historia. Hur jag har en tendens att dra ihop mig när saker och ting blir för mycket. Jag drar upp axlarna under öronen och det känns som att jag har ett läderbälte runt armar och bröst som dras åt mer och mer.

Hon fick mig att lova att jag skulle få tag i en terapeut eller liknande som jag kan gå till paralellt med att jag går till henne. Hon sa att hon kan hjälpa mig med att lösa upp stela muskler och leder, men när hon gör det så bryter hon ner min försvarsmekanism. Mitt hårda skal som jag bygger upp runt mig. Hon sa att jag måste räkna med känslostormar och trötthet.

Så var det dags för behandlingen. Av erfarenhet så vet jag att det inte är som att gå på spa och få en skön avslappnande massage. Det är en ren och skär plåga, en 30 minuters lång lidelse med tårar rinnande ner för kinderna och självbebredelse för att jag ännu en gång låtit det gå allt för långt. Att det över huvud taget är möjligt att få så stela och onda muskler bara av att "dra ihop" sig lite är helt otroligt. Jag gick ut därifrån 350 kr fattigare, tröttheten började redan svida i ögonen. Rådet var att åka hem och sova ett par timmar, men hur får man till det. Hemma väntade L och en kompis, som alltid på onsdagar. M skulle hämtas på dagis, middag skulle lagas.

Jag har blivit bra på att bita ihop, så jag gjorde det ännu en gång. När maten var nästan färdig hade jag en sådan våldsam huvudvärk att jag inte kunde stå upprest, jag kunde inte lyfta blicken. Jag flydde allt och la mig på sängen på övervåningen. Lilla M fattade ingenting, hon kom upp flera gånger och undrade om jag inte skulle komma ner snart. Jag hade så ont i huvudet att jag nästan inte kunde prata. Mamma ska du sova lite så kommer du ner sen? Ja, mamma ont i huvet... Lilla tösen tassar iväg.

Jag sov en timme ca, så kändes det lite bättre. Nu är barnen i säng, sambon är på fotbollsträning. Jag ska nog gå och lägga mig, hoppas allt är bättre imorgon. På tisdag ska jag tillbaka för en ny omgång. Jag gruvar mig redan, men jag vet att det är den enda vägen att gå. Så får jag väl hålla mitt ord och ta kontakt med en treapeut. 500 kr i veckan på en sjukgymnast / fysioterapeut och 500 kr i timmen hos en terapeut får väl ses på som en prioritering och en investering. En investering i mig själv och min framtid.

Sov gott, Annelie

Små saker att glädja sig åt

Jag har precis kommit hem efter min nästan dagliga skogspromenad. Vi har ett härligt höstväder här, solen skiner från en klarblå himmel, det blåser en lätt frisk vind. Luften är frisk och klar, den har idag gett mig energi. En liten knuff där bak som jag så väl behöver. Jag är rödrosig på kinderna och jag känner att idag lever jag.

Helgen har varit sådär, började med att jag var på besök på jobbet på fredagen. Det var ju som känt FN-dagen och vi har då en årlig tradition med att ha höstutställning. Barnen förbereder två produkter, en tavla, en lykta, collage - you name it - som vi arrangerar en utställning av. Först har vi en högtidlig öppningsceremoni med band som klipps med sax som ligger på en silkkudde. Det hålls ett fint och högtidligt tal innan alla barn och vuxna får lov att gå in och se på konstutställningen. På eftermiddagen bjuds föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, fastrar och morbröder på kaffe och kaka. Dom får lov att se på utställningen med barna sina som stolt visar fram vad dom gjort. Så får föräldrarna lov att köpa konstverket, vilket självklart är frivilligt, för 20 kr stycket. Pengarna vi får skickar vi till ett senter för gatubarn och kvinnor i Kenya. En av personalen har jobbat där i ett år så hon har med sig massa diabilder, bruksföremål, kläder och annat från Kenya som hon visar fram. Vi har det här som tema i en månad innan själva FN-dagen. Som regel får vi in ca 4000 kr som skickas till det här sentret. Vi får alltid ett tackbrev tillbaka där vi får veta vad pengarna gått till. Mycket uppskattat hos alla.

Fastän jag bara hade tänkt titta förbi en liten stund så blev jag kvar i 4 timmar. Så var det rätt iväg och hämta L på skolan, för att så åka på föräldrakaffe på Ms dagis. Vi var färdiga där ca 16.30, L skulle på fotbollsträning kl 17 och så på övernattning. När klockan var 18.30 insåg jag att jag glömt att äta under dagen, kaffe och chokladkaka är inte klassat som mat tror jag. Var då ganska utmattad. Lördagen flöt på som vanligt, handling och en massa göromål hemma. Söndagen likaså, tog mig för att besöka en väninna som bor ett par gator bort. Det var längesen, blir liksom aldrig av fast vi bor så nära. Hon har 4 barn i ålder 2-14, så hon har ju minst sagt fullt upp hela tiden. Vi fick i alla fall en liten pratstund över huvudena på barnen med ständiga avbrott från tre små som ville ha massor av uppmärksamhet... Även om besöket var trevligt och efterlängtat så är det sånt som tömmer mig för krafter, var därför ganska trött när vi kom hem.



Men tillbaka till dagen idag, min lilla promenad idag gav mig som sagt en knuff där bak. Efter helgens stormvindar var träden i skogen ganska kala, solljuset trängde fram mellan grenarna och kom åt på ställen som tidigare varit gömda. Jag försökte borsta av mig lite saker som hindrat solljuset att nå in till mitt innersta också. Jag plockade fram en massa saker som jag kan glädjas åt, vara tacksam för. Det finns ju massor, men det är så lätt att det trista, svåra och jobbiga tar överhanden. Jag är tacksam för att jag är frisk, ja jag är ju det. Jag är tacksam för att mina barn är friska. Jag tänker på hur välsignade vi är med tanke på att våran situation kunde ha varit en helt annan. Det ska jag skriva om en annan gång. Jag är tacksam för att jag har kollegor som stöttar och förstår mig. Jag är tacksam för att jag kan sitta i soffan med en varm filt runt mig, en kopp the på bordet och bara vara.

Den här veckan ska jag prova på att jobba lite, vi har något som kallas aktiv sjukskrivning här. Det betyder att man i samarbete med arbetsgivaren och läkaren kommer överens om när man ska jobba, vad man ska göra på jobbet och hur mycket man ska jobba. Jag ska prova på två halva dagar i två veckor. Den här veckan har vi dock planeringsdag på fredag. Alla som är anställda innom barnomsorgen i kommunen ska då på en inspirationskurs med en inhyrd föredragshållare. Föredraget heter "Hurra, det är måndag". Så då ska jag bli med på det, ska bli spännade. Nu ska jag se till att använda lite av den energi som kom över mig idag, med måtta dock.

På återseende, Annelie

Bollen är kastad

Bilder lånade från Scandinavian Stock Photo

Igår var vi på en lokal restaurang för att avnjuta en god söndagsmiddag. Mitt under middagen ringer min mobil, det er mammas kusins fru som ringer. Dom bor alldeles vid mamma och brukar vara hem till henne med mat eller fika ibland. Jag tycker att det är jättebra att dom tar sig tid till det. Hon brukar också massera mammas ben som till tider är helt blålila på grund av för dårlig blodcirkulation. Det är ju helt fantastiskt att hon gör det.

Men när hon gör sig bryet med att ringa är det som regel inte goda nyheter. Hon berättar att dom är på besök hos mamma med äppelkaka. Men mamma äter inget och är tydligen i ganska dårlig form. Jag försöker få veta lite mer om vad som är problemet, men får beskjed om att det inte är något akut. Så säger hon att anledning till att hon ringer är att hon vill köpa en gammal moped som står hemma hos mamma. Det är en veteranmoped som tillhörde pappa, och den har inte varit körbar på säkert 25 år. Men den är väldigt fin och en entusiast skulle säkert sätta stor pris på den. Den här människan är dock ingen entusiast, utan en som ser sitt snitt att göra en billig affär. Alla släkter har väl sina rariteter och den här människan och hennes man, mammas kusin, är min släkts utskott. Missförstå mig inte, dom skulle inte göra en fluga förnär, världens snällaste, men bara så oerhört speciella.

Kände när vi lagt på att jag blev riktigt irriterad, vad skulle jag göra med informationen om att mamma var dårlig. Hon har varit ganska pigg en stund, men nu var hon tydligen sämre igen. VARFÖR ringde hon till mig och berättade det? Jag kan inte göra något som helst åt situationen. Jag kan inte ringa och prata med mamma, jag kan inte åka dit och kolla läget. Hela middagen blev förstörd för min del.

Så idag var jag själv på väg till läkaren när mobilen ringer igen, den här gången var det arbetsteraputen som gjort utredningen om personlig assistent till mamma. Hon hade lovat att ringa när hon kommit till en konklution. När jag var hem till mamma sist så kom två från kommunen för att göra en ADL-utredning på mamma. Dom hade med sig ett schema som dom skulle gå igenom. Här var frågor om allt från personlig hygien till hur tvättning av kläder klaras av. Milt sagt kan jag väl säga att det var tur att jag var med, mamma sa att hon klarade av väldigt många saker som jag inte sett henne göra på 1 1/2 år. Kan här nämna att hon påstod att hon klarar av all påklädning själv, också byxor och strumpor. Jag satt bredvid och skakade på huvudet, hon sa att hon kan tvätta kläder, jag skakade på huvudet. Hon kunde tillbereda en kall måltid med allt vad det innebär. Ta fram t.ex yoghurt ur kylskåpet, ta ner en skål från skåpet, hälla upp yoghurt, sätta skålen på bordet, ta fram saker till att bre en smörgås. Jag skakade på huvudet till den grad att jag nästan pådrog mig whiplash.

Till slut gjorde dom en kort kognitiv test på mamma, en enkel test som sa oerhört mycket. Mamma skulle svara på vilken dag det var, visste inte, vilken månad det var, visste inte, vilket år det var - svarade 2007, vilken årstid det var - tittade ut genom fönstret och konstaterade höst. Vidare fick hon höra tre ord som hon skulle repetera, penna, tandborste och glas. Hon repeterade direkt, fick så svara på tre frågor till och blev så ombedd om att repetera dom tre orden. Hade ingen aning om vilka det var. Till slut skulle hon lösa ett matteproblem, hon fick beskjed om att dra ifrån 7 ifrån 100, så 7 från det talet igen och sju från det talet igen helt till man sa stopp. Har du förstått uppgiften? Nej, samma information igen och igen, samma fråga - Har du förstått uppgiften? Nej. Till slut blev hon bedd om att dra ifrån 7 från 100, har du förstått uppgiften Nej..... Testen hade ett par moment till, men det här var det som fastnade hos mig.

Arbetsterapeuten konstaterade att hon var tvungen att göra ett hembesök för att se hur mamma fungerar. Hon åkte dit tidigt en morgon efter att jag åkt hem. Då såg hon ju att mycket av det mamma sagt inte alls stämde, och att mamma behöver hjälp i MYCKET större grad än det hon innser själv. Vidare så berättade hon att hon pratat med hemtjänsten på morgonen idag, och det stämde det jag fick höra igår. Mamma är sämre, kommer sig igen inte upp ur sängen själv, larmar mycket, klarar inte av toabesöken. Så nu har hemtjänsten gjort om sina rutiner, dom kommer alltid dit två stycken på morgonen, nattpatrulljen tittar till henne på natten.

Arbetsterapeuten anmodar om personlig assistans, så ansökan och utredning med resultat sändes idag till LSS. Nu är det väl så att Landstinget Dalarna ska spara enorma summor dom närmaste åren, så bollen stoppas väl där och blir punkterad....

Idag blev det ett långt inlägg, fortsättning följer.

På återseende, Annelie:)

En uppblåst ballong utan knut

Som jag skrev sist så börjar det kännas lite bättre, sover bättre och har lite mer energi. Torsdag och fredag förra veckan kändes riktigt bra. Var på besök på jobbet i fredags, det var jättetrevligt. Passade på att komma vid lunchtid, satt mig på personalrummet och pratade med dom som hade matpaus. Alla är verkligen förståelsefulla, dom frågade hur det går. Förmanade om att låta det ta tid och bara tänka på mig själv, dom klarar sig fint. Jätteskönt att ha ett sånt stöd, verkligen.

Helgen kom och vi hade som vanligt stora planer på vad vi skulle hinna med. Kände på morgonen den där obehagliga känslan i bröstkorgen, trycket och samtidigt en obeskrivlig tomhet. Men vanan trogen så viftade jag bort känslan och fokuserade på det vi tänkt göra. Först bar det av på loppmarknad, jag, sambon, bägge barnen pluss en kompis til sonen. Kaoset började redan på parkeringen, inne på loppisen var det inte bättre. Skulle tro att vi befann oss i något slag undantagstillstånd och att det som låg uppradat på borden var det enda som fanns kvar att köpa i denna värld. Folk var ju helt tokiga, maniska närmast. Ett par stod och bråkade om två ljusstakar, folk trängde sig fram, använde sina armbågar för allt de var värda. Vi gav upp och gick därifrån, har aldrig varit med om maken.

Nästa stopp var Chlas Ohlson, min hårtork hade gått sönder så jag var tvungen att köpa en ny. Sambon skulle göra diverse inköp till jobbet. Finns det nåt värre än att gå på Chlas Ohlson, jag får helt krupp. Vid det här laget hade trycket över bröstkorgen gjort sig påmint igen. Men jag hade fullt upp med att hålla styr på en viljestark 3-åring. Köpcentret här i stan är em mardröm på lördagar, fattar inte att folk kan handla så mycket... I min lilla stad, om man ens kan kalla det en stad, bor det ca 22000 invånare. Vi har ett köpcenter med 150 butiker och 15 matställen/cafeer. Det är helt otroligt tycker jag, speciellt med tanke på att det bara är ca 3 mil in till Oslo och allt som finns där av butiker och annat. Men å andra sidan kan jag inte själv komma ihåg sist jag var in till Oslo på shopping. Ja ja, det var en liten avspårning.

Så var besöket på sentret avklarat, då skulle vi handla mat. Hatar egentligen allt vad handling heter på lördagar, det är allt för mycket folk. Men mat måste man ju ha, så det är bara att kasta sig i det. Väl inne på matbutiken känner jag hur all ork bara tar slut, jag blir helt tom. Det är en helt obeskrivlig känsla, jag vet precis vilket ögonblick det var. Jag stod vid grönsaksdisken och plockade tomater i en påsen. Plötsligt kommer hjärtbanket, trycket över bröstet ökar, kallsvetten kommer. Säger till sambon, nu tog det slut, nu är jag tom. Han ser på mig utan att riktigt förstå vad jag menar. Jag säger att nu är vi klara, styr mot kassan, lägger upp maten på bandet, packar i påsar. Går ut i bilen och sjunker ihop sätet. Sambon kommer efter och fattar inte riktigt vad som sker, vi åker hem och jag hamnar i soffan. Resten av dagens planer blir det inget av för min del.

Jag kan beskriva det som att jag vaknar på morgonen och är ganska full av energi, som en uppblåst ballong. Känner att jag måste skynda mig lite så att jag får något gjort. Jag har inte stora ambitioner, men en maskin tvätt, plocka ur diskamaskinen, städa lite. Allt det här med inlagda avbrott, en stund i soffan med en tidning, lite slötitting på tv, en kopp kaffe eller två. Mens jag håller på här hemma känner jag hur luften sakta men säkert pyser ur ballongen. En del dagar håller den på luften ända tills barnen gått och lagt sig, andra dagar blir den tom vid lunchtider. Jag kan ibland blåsa lite extra luft i ballongen, det gör jag stort sett med mina skogspromenader. Men ibland pyser allt ut efter promenaden, då blr det en dag i soffan. Där känner jag att jag inte hör hemma, jag vill inte vara en person som inte orkar. Jag vill inte vara en mamma som alltid är trött. Jag vill inte vara en mamma som eksploderar av ilska för att min bägare alltid är full. Jag vill inte svara snäsigt, vara avvisande mot min sambo. Jag vill inte, jag vill inte.

Hur tar man sig då ur det här? Vad mer kan jag göra, förutom att ta det lugnt och vila. Blir tokig av att vila, blir deprimerad av husets fyra väggar. Vill ha folk runt mig, någon att prata med. Kan inte koppla av när jag ser allt jag borde gjort här hemma, känns som att skotta snö i en snöstorm. Gör allt jag kan för att hålla undan det värsta, men det tar ju aldrig slut. Hur får andra till det? Hur gör andra barnfamiljer det i vardagen? Vi har det säkert inte värre än andra, men jag klarar inte organisera mig så att jag får till det. Det blir ju bara kaos.

Det här blev ett helt annat inlägg än det jag hade tänkt, men nu har jag fått ur mig lite igen. Förstår om ni inte orkar mitt klagande, men som sagt förut, jag skriver för mig och bara för mig. Ni är välkomna att ta del i det jag lägger ut, jag är självklart väldigt tacksam och glad för era kommentarer. Missförstå mig inte, det är en superduper bonus på det hela.

Nu ska jag sluta svamla, på återseende.




Kram, Annelie

Det börjar kanske ljusna...

Nu var det länge sen jag satt mig ned vid datorn för att skriva av mig lite, eller rättare sagt, länge sen jag satt mig vid datorn och faktisk klarar att skriva lite. Har setat här många gånger den sista veckan, men jag har bara varit helt tom. Har inte klarat av att få ner något som helst. Men idag är jag "full" av energi, solen skiner igen och jag har faktiskt fått gjort lite här hemma. Den senaste veckan har jag bara gått rundt mig själv, satt mig i soffan med en kopp kaffe och plötsligt har det gått 2 timmar. Jag har varit ner i källaren, satt på tvättmaskinen, men inte tagit mig för att hänga upp tvätten när den var färdig. Dragit fram dammsugaren för att få bort dom värsta dammråttorna, men dammsugaren har blivit liggande mitt på vardagsrumsgolvet. Varit och hämtat dottern på dagis och blivit helt utmattad av hennes trots, jobbigt att vara 3 år och inte få det som man vill...

Idag vaknade jag efter att ha sovit genom hela natten, första gången på 2 månader. Sambon körde barnen till skola och dagis, så jag hade en lung och skön morgon. Började med att fixa till lite i köket, fortsatte med ett par högar med papper som hopat sig, gick så vidare med att plocka undan saker och ting som låg lite varstans, dammtorkade i vardagsrummet. Fixade lite med några ledsna blommor, städade badrummet. Mitt i alltihop kom jag på mig själv, hur fick jag till allt det här? Känner att jag fortfarande har energi kvar, vet inte riktigt vad som hänt men det känns ganska bra. Jag vet att det kan vara förbigående, men jag ska i alla fall njuta det så länge det varar.

Igår var dagen helt annorlunda, då fanns ingen ork och ingen energi. Gick min dagliga skogspromenad på morgonen, sen segade sig timmarna förbi. Var till tandläkaren, inga hål, hämtade så dottern. Köpte en bukett rosor på hemvägen för att muntra upp mig själv. När jag pratade med sambon på telefon var jag ganska låg och han blev nog lite bekymrad.

När han kom hem hade han med sig en stor bukett röda rosor och ett sött litet kort. Det händer inte ofta kan jag säga, jag blev så rörd att jag inte klarade av att säga tack en gång. Vår dotter stod bredvid och jag ville inte att hon skulle se mamma gråta, så idag ska min sambo få det tack han förtjänar.

Vad gäller mamma så har jag en hel del att berätta, men det får bli en annan dag. Har inte samlat tankarna runt det än så jag behöver lite mer tid till det. Men jag kan säga så mycket som att saker och ting börjar röra på sig. Det känns bra. Men det är helt klart en lång, lång väg att gå.

Nu ska jag ge mig ut på min dagliga promenad, så får vi se hur länge gnistan finns kvar. Hoppas att den kommit för att stanna. Eller kanske jag ska säga som en föredragshållare sa en gång, han pratade om utbrändhet och att tappa gnistan. Han sa " om man är utbränd, om man tappat gnistan - då finns ju inget kvar. Då är det bara aska kvar, allt är dött. Det betyder att man ligger i sin grav, alla som andas, äter, rör sig, eksisterar har fortfarande gnistan kvar, men är man nere, trött och har tömt sina lager måsta man få den där lilla gnistan till att flamma upp och börja brinna igen". Det tycker jag var bra sagt och det tål att tänka på, eller vad tycker ni?

Kram, på återseende, Annelie:)