fredag 30 januari 2009

Det gör ont


Dagarna kommer och går, alldeles av sig själv. Hur mycket jag än önskar att tiden ska stå stilla så tickar den på ändå. Hur mycket jag än önskar att jag kan skruva tillbaka tiden så blir varje minut en påminnelse om det som har varit och som aldrig kommer att komma igen. Jag kliver upp på morgonen, jag får iväg barnen till skola och dagis. Jag tvättar och städar, men hela tiden så gnager det inom mig. Ett hål som verkar bli större för var dag som går, för var timme och minut. Jag är på butiken och handlar, alla människor runt mig stressar på. Försöker vinna tid, spara tid. Men vad ska dom använda tiden till? Stannar dom upp och reflekterar över det faktum att hela livet kan förändras i loppet av en minut, en sekund. Stannar dom upp och är tacksamma för allt dom har?


Jag hoppas innerligt att det här på något sätt kan föra något gott med sig. Jag önskar att jag ska ta mig tid att stanna upp, stanna och se allt det underbara jag har runt mig. Jag hoppas att jag en dag ska kunna se ljusare på framtiden. Att jag ska finna ro och och att det dåliga samvetet och som ständigt gnager och tankarna om att jag borde ha gjort mer ska vika undan för alla ljusa minnen och varma tankar om min mamma. Jag hoppas att jag en dag ska få tillbaka minnena av mamma innan hon blev sjuk. Innan hennes kamp började. Jag försöker mana fram dom minnena som jag vet finns, långt där inne. Men jag lyckas inte, dom trängs fort undan av minnen från hennes sista år. Hur hon kämpat för att klara sig själv, hur hon envisats med att inte ta imot hjälp. Allt skulle hon klara, vägrade acceptera den verkligheten som var. På gott och ont självklart.


Jag skulle önska att mamma hade tagit imot mer hjälp, att hon hade skrikit ut. Det här finner jag mig inte i! Jag önskar att hon hade satt mer pris på sig själv och ställt krav. Hon var en kvinna med ett eget värde, som hade krav på lite livskvalitet och glädje. Varför resignerade hon bara? Varför tillät hon att livsgnistan försvann ur sina ögon? Jag hoppas att jag en dag kan minnas mamma med glimten i ögat, med glädje och vilja till att leva. Jag hoppas att min bild på näthinnan av mamma sittande i rullstolen med tom blick säga att "Det blir ju inte bättre, det är som det är". Jag hoppas att den bilden suddas ut.


Jag vill tacka er alla för era kommentarer, tack för att ni bryr er! Jag orkar inte gå in till alla och skriva, men jag tassar runt i stillhet. Läser vad ni skriver och tittar på era bilder.
På återseende, Kram Annelie//


18 kommentarer:

Anonym sa...

Hej tjejen!
Det är svårt för mig att föreställa mig vad du går igenom, men jag försöker. Jag kan inget annat än önska att du orkar fortsätta kämpa och ta dig igenom dagarna, även om de är fortsatt tunga. Tyvärr kommer det nog kännas tungt en tid framöver, allt annat vore ju en lögn att påstå. Men tänk så långt du har kommit hittills, du har lyckats stå upp på benen, även om det har varit ett h-vete på sistone. Du klarar det! Jag är dessutom helt övertygad om att dina barn fortfarande tycker att du är VÄRLDENS BÄSTA MAMMA, oavsett om du själv känner dig otillräcklig! Ha inte heller dåligt samvete över din mamma, du gjorde vad du kunde göra! Dessutom, precis som du skriver, så valde hon själv att klara sig ensam. Du måste våga lita på att hon valde det hon själv kände var rätt, tillåt henne att stå för det valet själv! Försök finn ro i att hon nu har det bra, att hon nu kan titta ner på sina barn och barnbarn och känna lycka. Dessutom har hon ju sällskap av din pappa nu. De har nog längtat efter varann!
Kramar i massor, Madde

Hagbacken sa...

Bra att du skriver av dig, det är en bra terapi i sorgearbetet...

Känner med dig, tänker på dig..det du känner är helt normalt...även om det inte ligger ngt i att du ska behöva ha dåligt samvete...du måste nog igenom detta vare sig du vill eller inte, tyvärr!

Hårda ord, men sanningen gör ont ibland tyvärr!

Det är tungt nu, och kommer så vara ett tag..men du kommer se tillbaka på mamma med andra ögon med tiden....ge det tid...låt dig sörja och vara arg och ledsen!

Och var glad för att mamma gav upp i tid, innan hon blev ett "vårdpaket"...hon finns med dig, det är jag säker på!
en naturligtvis gör det ont ändå...låt det få göra ont...det är naturligt som sagt!

Ring gärna i helgen!//Kram Linda

Från A till O med Jenny sa...

Jag förstår precis vad du menar med hålet och tomheten. Varje morgon vaknar man och är glad ända tills man kommer i håg att hon inte finns mer och då blir allt ledsamt igen.

Kämpa på, även om det låter otroligt så kommer det ljusa dagar igen. Försök tänka på de glada stunderna och försök skratta. Din mamma ville att du skulle vara glad. Hon förstår att du är ledsen men hon vill ju ditt bästa ändå.

Hoppas det snart känns bättre.

Många varma kramar Jenny

Vida sa...

Hej,
Precis som Madde startar sin kloka kommentar så kan jag inte föreställa mig det du går igenom. Läste en så klok sak häromdagen:

Citerar Mark Levengood:
" Det går inte att fly sorg.
Försöker man låtsas som om
den inte existerar så blir den
i stället en evig följeslagare
i ens liv.
Det finns bara en väg genom
sorgen, och den går rakt igenom.
Mot sorg hjälper bara - sorg."

Jag tror att det är så.. och jag är säker på att de minnen du vill kommer att dyka upp igen även om de gömmer sig just nu... Önskar dig mindre smärta men samtidigt tror jag att allt har sin tid.

Varm kram och jag tänker på dig.

Liv

Ullis/Leva på landet sa...

Du har så rätt i allt du skriver. Sorgen lämnar stora hål och det tar tid att fylla dem med fina minnen som man så gärna vill ha kvar. De kommer och man minns stunder av skratt och tårar som man har haft med den personen. Man tror att man ska tappa alla minnen men det gör man inte, tillfälligt kanske men de sitter så djupt.

Ta väl hand om dig och din familj!
Tänker på dig och sänder många kramar

Ullis

Synnøve. sa...

Hej Annelie.
Så glad jag blev när jag såg du skrivit ett inlägg.
Ett väldigt tung och allvarligt inlägg. Något som vi borde tänka på alla som en.
Jag förlorade min syster när hon var 32 år. Jag var två år yngre.
Hon fick leukemi som bröt ut efter att hon födde sin dotter.
Hon fick bara 6 månader med sitt barn.
Jag vet och känner vad du går igenom nu.
Att mista en nära är inte nått man glömmer efter några veckor.
Sorgen, saknaden, ilskan, glädjen finns kvar hela livet.
Man sitter igen med tiotusentals frågor, men man får inga svar.
Låt sorgen ta tid. Sorg är inte nått som går över fredag eftermiddag kl 17 och börjar igen måndagsmorgon klockan 07.
Du måste få tid att sörja, på ditt sätt.

Försök komma ihåg de goda stunderna ni hade...
När ni grälade...
När ni satt och skallrade över en fika...
När hon var mormor åt dina barn.
Bilden av den sjuka, trötta uppgedda mamma kommer du nog alltid bära med dig, men tänk på allt det goda, roliga ni gjorde.
Jag tror din mor sitter i sin himmel och ser ner på dig, ler och tänker att du ska inte oroa dig.
Annelie, hon har det bra nu.
Nu måste du se till att du får det bra igen.
Vi finns här.
Stor varm kram till dig.
Synne.

tre nyanser av vitt sa...

Hej
Förstår att det är jobbigt med alla minnen samtidigt som man är tacksam att man har dem. Min bror gick bort nyårsafton för ett år sedan, han blev sjuk under sin semesterresa och kom aldrig hem igen och det jobbiga är att jag aldrig hann prata med honom innnan han gick bort. Det blir lättare och lättare även om man inte tror det men visst är det tungt många stunder men som sagt tur att man har minnen. Men jag kommer aldrig förstå...
Kram och ta hand om dej
Marie

Synnøve. sa...

Hej Annelie.
Hör av dig på mail.
sykkylven@msn.com
kramen Synne.

Annika sa...

VAr inne o kikade i helgen men hade inte riktigt ro att skriva.... läste ditt inlägg o förstår hur mycket du saknar din mamma..... men försök tänka att hon har det bra nu... ingen vill se sin mamma tyna bort.... tror hon vill att du ska komma ihåg era ljusa stunder..... plocka fram en om dan o riktigt känn vad bra ni hade det... när du var liten eller på senare år..... hoppas det lättar lite i ditt hjärta.... Kramar i massor.. Annika

Ewa-Lill´s smycken sa...

Varma styrke kramar till dig och din familj.

/Ewa-Lill

Vida sa...

Läste på Lindas blogg om begravningen och vill skicka en jättestor varm kram till dig. Du finns i mina tankar.

Liv

irma´s uthus sa...

Satt o funderade en lång stund på vad jag ska säja till dej, men jag kommer inte på någonting som gör att det känns lättare. Du är fantastisk som kan skriva av dej, det kommer en dag när allt känns lättare.
kram irene

Mitt liv - Mina drömmar sa...

Härligt att se att du skriver ut dina tankar.

Jag kan inte sätta mig in i hur du mår men jag vet att man inte mår bra av att gömma sina känslor!

SKickar dig en kärleksfull tanke och en värmande kram

Annica

Synnøve. sa...

Hej vännen.
Lite orolig för dig.
Hoppas det går bra för dig.Kan inte koppla bort dig ur mina tankar.
Du finns där.
Hör av dig när lusten faller på.
Bamsekram Synne.

Jojo sa...

Hej!

Hoppas att du känner dig lite lättare kring hjärteroten..

Det tar ju sin tid att bearbeta en sådan sak, det gör man inte i en handvändning. Men med tiden blir det lättare och man minns de fina och bra stunderna på ett annat sätt.

Skickar kramar och hoppas du tar hand om dig själv under den här tiden.

Kram Jojo

Ullis/Leva på landet sa...

Tänker på dig. Hoppas att du har det så bra som det går att ha.

Många kramar Ullis

Synnøve. sa...

Bara jag som lurar på hur du har det.
Tänker på dig.
Kaffet är på så....
Kramen Synne.

Mitt liv - Mina drömmar sa...

Tittar bara in för att se om du gett något livstecken ifrån dig...

Kram Annica