Det gör ont

Dagarna kommer och går, alldeles av sig själv. Hur mycket jag än önskar att tiden ska stå stilla så tickar den på ändå. Hur mycket jag än önskar att jag kan skruva tillbaka tiden så blir varje minut en påminnelse om det som har varit och som aldrig kommer att komma igen. Jag kliver upp på morgonen, jag får iväg barnen till skola och dagis. Jag tvättar och städar, men hela tiden så gnager det inom mig. Ett hål som verkar bli större för var dag som går, för var timme och minut. Jag är på butiken och handlar, alla människor runt mig stressar på. Försöker vinna tid, spara tid. Men vad ska dom använda tiden till? Stannar dom upp och reflekterar över det faktum att hela livet kan förändras i loppet av en minut, en sekund. Stannar dom upp och är tacksamma för allt dom har?

Jag hoppas innerligt att det här på något sätt kan föra något gott med sig. Jag önskar att jag ska ta mig tid att stanna upp, stanna och se allt det underbara jag har runt mig. Jag hoppas att jag en dag ska kunna se ljusare på framtiden. Att jag ska finna ro och och att det dåliga samvetet och som ständigt gnager och tankarna om att jag borde ha gjort mer ska vika undan för alla ljusa minnen och varma tankar om min mamma. Jag hoppas att jag en dag ska få tillbaka minnena av mamma innan hon blev sjuk. Innan hennes kamp började. Jag försöker mana fram dom minnena som jag vet finns, långt där inne. Men jag lyckas inte, dom trängs fort undan av minnen från hennes sista år. Hur hon kämpat för att klara sig själv, hur hon envisats med att inte ta imot hjälp. Allt skulle hon klara, vägrade acceptera den verkligheten som var. På gott och ont självklart.

Jag skulle önska att mamma hade tagit imot mer hjälp, att hon hade skrikit ut. Det här finner jag mig inte i! Jag önskar att hon hade satt mer pris på sig själv och ställt krav. Hon var en kvinna med ett eget värde, som hade krav på lite livskvalitet och glädje. Varför resignerade hon bara? Varför tillät hon att livsgnistan försvann ur sina ögon? Jag hoppas att jag en dag kan minnas mamma med glimten i ögat, med glädje och vilja till att leva. Jag hoppas att min bild på näthinnan av mamma sittande i rullstolen med tom blick säga att "Det blir ju inte bättre, det är som det är". Jag hoppas att den bilden suddas ut.

Jag vill tacka er alla för era kommentarer, tack för att ni bryr er! Jag orkar inte gå in till alla och skriva, men jag tassar runt i stillhet. Läser vad ni skriver och tittar på era bilder.

På återseende, Kram Annelie//