Huvudet ovanför vattenytan

Jag håller mig flytande, har tagit ett par djupdyk den sista tiden. Men nu har jag huvudet ovanför vattenytan, tror jag. Jag ligger och flyter men en och annan våg ger mig en kallsup ibland. Det kommer helt oväntat i alla möjliga situationer. Ni som har gått igenom en sorgprosess vet nog hur det känns. Plötsligt blir man alldeles tom invändigt och verkligheten väller in över en utan någon möjlighet att stoppa den eller försöka få den att vänta till ett mer "passande" tillfälle.

Det börjar som en kall bris, det knyter sig i magen och huvudet blir alldeles tomt. Alla andra tankar viker undan och saknaden och sorgen tar all plats. Ibland gör det så ont att man viker sig dubbel. När smärtan släpper taget kommer ilskan och frågorna.

Varför? Varför nu, varför jag, varför mamma? Min mamma hade inte förtjänat det här, hon kämpade länge. Först för andra och så för sig själv. Kampen gav inget resultat. Kampen tog alla krafter som fanns kvar. I mina ensamma stunder kan jag ibland förlika mig med den verkligheten som faktiskt är. Jag kan tänka på mamma med glädje, jag kan tänka att nu har mamma fått frid. Nu är hon på ett bättre ställe. Omgiven av våra nära och kära som inte finns hos oss längre. Nu är hon hos pappa igen. Men dom stunderna är ännu flyktiga och slutar som regel med tårar och smärta. Cirkeln går runt och runt.

Jag jobbar nu 3 dagar i veckan, det går ganska bra. Men det är jobbigt. All oro och bekymring, allt dåligt samvete och ängslan som har byggt upp sig i många år har satt sina spår. Jag går till sjukgymnast 2 gånger i veckan. Hon säger att jag är en av dom patienter hon har behandlat som är mest spänd i muskulaturen i rygg, nacke, axlar och ansikte. Jag vaknar ibland på nätterna och det känns som att ansiktet är ihopskrynklat som ett russin och så förstenat. Jag biter ihop käkarna och har spänningshuvudvärk varje dag. Men det ska blir bättre, framtiden väntar. Dagen idag kommer ju aldrig tillbaks. Vad morgondagen bjuder på är det ingen som vet.

Jag går vidare, sätter en fot framför den andra och försöker ta vara på det jag har. Jag hittar nog så småningom ett sätt att LEVA igen, inte bara eksistera från dag till dag. Jag försöker hitta ett sätt att andas i det tomrum som mamma lämnat efter sig.

Kram Annelie