Rastlös

Helgen har passerat i rasande fart, vi har städat och donat. Sambon har rivit ner det gamla taket i vårat blivande tv-rum. Jag har träffat en god väninna över en cappucino, riktigt trevligt. Idag har vi haft födelsedagskalas för sambons stora barn. Jag gjorde pestofylld kyckling med smörstekta grönsaker och hasselbackpotatis. Väldigt gott, till efterrätt åt vi daimtårta. Också väldigt gott. Har aldrig gjort det förut men det var ju superenkelt och resultatet blev över förväntan.

Nu på kvällen ringde min bror och sa att han hade blivit uppringd av hemtjänsten. Dom hade ringt ambulans och kört mamma in till sjukhuset igen. Den här gången skakade hon i hela kroppen och såg människor i huset som inte fanns där. Ett par timmar senare ringde han igen och säger att hon har samma symptom som pappa hade när han fick hjärnblödning. Desillusionerad, somnar mitt i en mening, sluddrar väldigt mycket mer än vanligt. Hon har varit och tagit MR-röntgen men dom hittade ingenting. 5 minuter efter att hon varit där kom hon inte ihåg det.

Jag vandrar planlöst rundt, försöker planera inför morgondagen ,men tankarna stoppar upp och jag klarar inte av att få ordning på någonting. Nu är i alla fall ungarna i säng, så får vi se vad jag får till. Ska jobba min första hela dag imorgon sen jag blev sjukskriven, det passar ju strålande. Alla ungar kommer helgirade efter att ha varit hemma och firat jul. Tempot kommer att vara högt och ljudnivån likaså. Hur ska jag få till det? Inget kommer ändå att kunna överrösta mina tankar och mitt samvete som kommer att mala som en kvarn i mitt huvud hela dagen. Skulle önska att jag bara kunde åka dit, nu, på en gång. Inte för att jag vet vad som skulle bli bättre av det, men ändå.

Tittar på telefonen hela tiden för att försäkra mig om att jag inte missat nåt samtal eller sms. Hur ska natten bli? Jag har redan väldigt ont i nacken och en sömnlös natt kommer inte att göra saken bättre. Har tid hos sjukgymnasten på tisdag och det är inget jag ser fram till.

Det blev visst inte ett gladare inlägg som lovat, men det är vad det är. Jag måste bara skriva av mig annars spricker nog ballongen igen. Jag får vänta och se vad som händer, kan inte göra så mycket annat. Tack till er alla som skriver kommentarer och som stöttar mig. Det betyder väldigt mycket ska ni veta. Vi "ses" snart igen.

På återseende, Kram Annelie//