Mammas framtid, Finns den?

Igår hade man vårdmöte för att diskutera mammas situation. Mötet blev hållt inne i Falun på lasarettet. Närvarande var min bror, en sjuksköterska, en student, 2 personer från rehab Borlänge, behovsbedömmare från Borlänge kommun samt två utredare från LSS. Min bror berättade att mamma satt uppe i sin rullstol när han kom. Men hon satt och sov, han var fram till henne för att tala om att han var där. Men han fick ingen kontakt. Hon sov vidare, sittande i rullstolen.

Under mötet kom det fram att mamma är vaken max 2-3 timmar per dygn. Dom får nästan ingen kontakt med henne, men hon får i sig lite mat och vill sitta uppe. Hon har nu tappat nästan alla funktioner. Hon blir matad för det mesta och kan inte sköta sin hygien. Hon har ju länge haft hjälp till dusch, men för övrigt så har hon ju fått till det mesta själv. Men nu är det visst slut på det.

Konklusionen av mötet var att man ser att mamma behöver 24 timmars tillsyn. Man ska skaffa en sjukhussäng, en lyftapparat pluss en del andra hjälpmedel i tillägg till att man måste ha personal på plats innan man kan skicka hem henne. För hem ska hon. Det är tydligen någon ny reform man har genomfört i Sverige, folk ska vårdas i hemmet i största möjliga grad. Det är väl i och för sig bra det, men jag kan inte förstå hur det kan vara kostnadsbesparande. Ska inte börja med någon politisk diskusssion här men man kan ju inte låta bli att undras.

Nu har ju inte jag träffat mamma sen vi var där i julas, men av det man berättat så finns det inte så mycket kvar av min kära mamma. Hon har nu nästan helt tappat förmågan att kommunicera med omvärlden, hon blir matad, vill bara sova, kan inte ta sig till toaletten.... Min bror sa att han hade haft med sig sin lilla dotter in på besök i helgen. Men det var sista gången, hon blev chockad och förstog inte alls vad som hänt med farmor. Kanske är det bäst att dom får minnas mormor/farmor som hon var i julas. Hur ska vi nu kunna åka till henne på besök, vi har ju brukat bo hos henne. Nu kommer det alltid att vara folk hos henne, inte vill jag då ramla in med hela familjen. Det har varit jobbigt nog med hemtjänst och larmpersonal när vi varit där. Vet inte hur vi ska lösa det. Brorsan bor ju i Borlänge men dom har inte plats för oss allihop. Inte som det ser ut nu i alla fall.

Vi har ju vetat länge vilken väg det skulle gå med mamma, men det är liksom ingen tröst. Jag vet inte vad framtiden bringar för mamma och hur det ska bli för henne. Ibland tar jag mig själv i att tänka att det kanske vore lika bra att det tog slut. Vilket fruktansvärt liv, att vara instängd i en kropp som inte längre fungerar. Vara beroende av andra för allt, men det värsta är ändå att vara avskuren från omvärlden genom att man inte kan kommunicera. Inte kunna säga ifrån.

På återseende, Kram Annelie//