En fantastiskt gripande bok!

Har precis läst färdigt en mycket bra bok, skriven av Mustafa Can, Tätt intill dagarna. Han är född i Kurdistan, men utvandrade till Sverige på 70-talet. Han är författare och journalist och skriver om sin sjuka mor, hennes resa in i döden och hur han och hans syskon själva vårdade henne i hemmet helt till slutet. Han var sommarpratare på Sveriges Radio 2003, och berättade då om sin mor och hennes liv. Han upptäcker att han egentligen inte känt sin mor, han undrar över hennes innersta tankar. Varför hon så fullständigt gett upp sig själv och sina drömmar för att vara där för sina barn och sin man. Han pratar hur man efter att ha burit fram ett barn, gått genom födselens våndor, hållt barnet i sina armar, älskat det, sett livet rinna ut, begravt sitt barn med sina bara händer. Burit fram ett barn till, gått genom födselens våndor, hållt barnet i sina armar, älskat det, sett livet rinna ut, begravt ännu ett barn med sina bara händer, han skriver om hur kan en människa klara av att göra detta sju gånger? Hur kan man hitta kraft att leva vidare, att föda sju barn till, finnas där i vått och torrt? Hur orkar en människa med det?

Det här är en bok jag varmt rekomenderar, det är en otroligt gripande bok som väckt många tankar och funderingar hos mig. Den är så stark att jeg flera gånger var tvungen att lägga den ifrån mig, svårt att läsa när tårarna rinner ned för kinderna. Den får en att verkligen stanna upp och värdsätta det lilla man har i livet.

Den fick mig också att tänka lite runt det här med olika kulturer. Han skriver mycket om hur det var för honom och hans syskon att komma till Sverige. Hur olika hans kurdiska värld och hans svenska värld var, och hur han fortfarande strävar med att hitta balans mellan dem två. Jag har ju i många år jobbat i en flerkulturell miljö i Oslo. Dagiset jag var anställd på i 12 år hade så mycket som 14 nationaliteter representerade bland barn och personal vid ett tillfälle. Jag kommer ihåg hur en mor, pakistansk, berättade med stor glädje och med tårar i ögonvrån att hon väntade sitt andra barn. Det första hade hunnit bli 6 år, så dom hade tydligen försökt en bra stund. När hon var 7 månader på väg så förlorade dom barnet, han/hon dog i mors liv. Kommentaren hon fick från läkaren som hade jour var "det spelar väl ingen roll, ni utlänningar får ju så många barn i alla fall, så det är väl bara att försöka igen"! Tänk att bli mött med en sådan människosyn när du går genom ditt livs kris. Det är för mig helt obegripligt att vuxna, högt utbildade människor kan vara så fullständigt arroganta och trångsynta. Jag känner att jag sitter här och blir riktigt upprörd bara av att skriva om det, trots att det är ca 8 år sedan det hände. Jag har många liknande historier att berätta om, men det får kanske bli en annan gång.

Så till något helt annat, jag lyckades ta kort på två rådjur som brukar vandra runt i våran trädgård. Såg dom från dotterns fönster när hon skulle lägga sig, hann faktiskt ner och hämta kameran innan dom försvann. Mysigt med vilda djur så nära, men grannen är nog inte lika glad över att dom gnager på vinbärsbuskarna kan jag tänka mig....

Visar också en bild på vad jag plasserat på piedestalen jag målat, den var ju alldeles tom och ensam sist. Under står en gammal mortel, den väger bly. Har fått den efter min farmor och farfar, saxen är också ganska gammal, vet inte varifrån den kommer, men tror att den också är efter farfar. Fint med gamla saker.

På toppen står en Hortensia som jag fick av min kära sambo, den var otroligt stor och flott när jag fick den. Men sakta vissnade den ena blomman efter den andra, bladen skrumpade ihop och blev bruna. Så jag klippte ner hela blomman, och nu ser det ut som den kommer sig igen. Spännande att se om det kommer blommor också.

Det var allt för denna gång, jag fortsätter med mina målningsprosjekt. Ni får väl se resultatet om inte så länge. Har nog tagit på mig ett prosjekt till, har hittat ett underbart gammalt skåp med vitrindörrar. Ska ringa hon som har det nu när jag är färdig här, så får vi se om det går i box. Problemet är att det är mörkbrunt, så det blir lite jobb med det, men det är det värt. Rapporterar om hur det gått, håll tummarna. Måste ju få guben till att hjälpa mig frakta hem det också.