Trevlig helg!

Jag passar på att önska alla en strålande valborg och en härlig 1 maj. Själv så ska jag styra kosan mot Borlänge imorgon. Jag och brodern ska plocka i mammas hus. Har ju 1 miljon saker som behöver göras här hemma, men det får vänta. Jag ska åka själv, sambon och barnen blir hemma. Får se om trappen är på plats när jag kommer hem. Fast det tror jag kanske inte, bägge barnen blir ju hemma så vi får väl se hur mycket sambon får gjort.

Visar idag lite bilder på vårat fina skrivbord. Det fick jag från farmor och farfars hus när min faster tömde det för ett par år sen. Farfar lever fortfarande, men demensen tog överhand så han hamnade på hemmet. Min faster berättar att han är kärnfrisk rent fysisk. Har inte så mycket som vitaminbrist, men huvudet hänger inte med längre. Farfar blir 89 år i år. Kommer ihåg när tecknen på demens började göra sig allt tydligare. Min faster kom på besök hos farfar en dag och han klagade på hemtjänsten. Sa att han inte fick nån mat av dom och att han hade varit tvungen att göra frukost själv. Faster frågade då vad han hade gjort till frukost. Jo han hade ju kokat havregrynsgröt såklart. En bonde måste ju ha en rejäl frukost. Jahadu sa faster, kan du visa mig hur du gör när du kokar gröt då? Joda, det kunde han minsann. Farfar reste sig och började kika runt i lådor och skåp i köket. Letade efter havregyrn och kastrull, men lyckades inte lokalisera någon dera. Så då gick han fram till kylskåpet och sa: "Äh, jag tar fil istället."

Skrivbordet har vi slipat och målat, och för att hålla det fint så har vi måttbeställt en glasskiva att ha uppepå. Vi böt ut knopparna, hittade fina vita i porslin. Lampan och skrinet är saker jag hittat i en nätbutik, Lobelia heter den. Finns mycket fina saker där.

Den lilla byrån på skrivbordet kommer från den samma butiken, passade perfekt och knopparna var nästan identiska med dom vi satt på skrivbordslådorna. Vilket sammanträffande. Väntar nu bara på att vi ska få tid att måla och klä om dom fina, gamla stolarna vi hittade på Tulavippan. Dom visar jag en annan gång. Nu har jag massor att göra inför morgondagen. Så åter igen, trevlig helg till alla som kikar in här hos mig.

Kram, på återseende, Annelie

Äppelträd

Ett av våra äppelträd

Ja, så var ännu en helg slut. Kan inte fatta och begripa att vi skriver 1 maj nästa vecka. Vi fick i alla fall kylskåpet fixat i fredags, kostade oss 2000 kr, men det var i alla fall billigare än ett nytt. Reparatören menade att det bör hålla i 6-7 år till. Så vi får hoppas på det bästa. Ett nytt hade ju gått på minst 6000 kr så vi får väl vara nöjda. Försöker att inte tänka på all mat jag kastat då, kylskåpet är ganska tomt nu kan jag säga. Har inte hunnit fylla upp det än.

Mycket som ska bort här

Helgen har passerat allt för fort. I fredags firade vi en mycket god kollega som fyllde 60 förra helgen. Vi hade god mat på jobbet och jag hade bakat en limepaj, som Linda rekomenderade. Hon hade hittat receptet på den här bloggen. Den blev verkligen supergod och alla ville ha receptet, så den kan rekomenderas.

Var tvungen att ta till stegen.

På kvällen var vi några stycken från jobbet som var ut och åt kinamat. Vi hade det väldigt trevligt och stämningen var på topp. Blev en smula nervös då det var dags att ta tåget hem dock. Ett gäng ungdommar som tydligen varit på förfest raglade runt på perrongen och en av dom hoppade ner på spåret mens kompisarna vek seg av skratt. Vi tyckte dock inte att det var så komiskt, vi hörde tåget komma och var tvungna att gripa in och få upp vedkommande på perrongen igen. Skräck och gru vad illa det kunde ha gått.

Här skymtar huset i bakgrunden

Idag har jag varit med dottern på kalas, hon är lite mammig i såna situationer och vill helst att mamma är med. Men jag tror ju egentligen att hon hade klarat sig fint själv. Jag tycker ju att det är bara trevligt att vara med, speciellt eftersom jag satt mig som mål att utvidga min sociala krets. Får se hur det går, måste vinna över en del inre spärrar hos mig själv.

Lite av det jag tog ner från trädet, minst lika mycket kvar.

När vi kom hem så satt jag igång med att beskära ett av våra äppelträd. Dom har inte fått någon love & attention sen vi flyttade in här för 8 år sen. Så det är ju på tiden som ni kan se. Glömde att ta kort innan jag började, men ni ser ju hur halva trädet ser ut. Har egentligen ingen aning om vad jag gör, men vi får väl se om trädet överlever. Har i alla fall hört att man ska ta bort alla frenar som petar rakt upp. Har kikat lite på hur grannarna gjort så får vi se hur resultatet blir. Det är så mycket som ska bort så jag var tvungen att ge mig halvvägs. Får fortsätta imorgon.

Oj, skulle bara göra ett litet kort inlägg men när jag väl börjar skriva så flyter det bara på. Hoppas att ni haft en strålande helg och att ni får en pangstart på den nya veckan.

Kram, på återseende, Annelie:-)

Sjukt barn, trasigt kylskåp och byggkaos

Så har vattkopporna kommit och knackat på vår dörr. Sonen på 9 är täckt från topp till tå. Började med feber, huvudvärk och ont i halsen på lördag. Febern steg och på kvällen kom dom vanliga feberhallusinationerna. Han ser och gör alltid en massa konstiga saker när han har feber. Stackarn var överbevisad om att det var någon på hans rum. På söndag morgon hade han ett 10-20 tal prickar, konstaterade fort att det var vattkoppor. Det var väl på tiden egentligen, han har ju klarat sig genom många rundor med vattkoppor i närheten. Tyckte att det såg ut som han skulle klara sig lindrigt, men man ska aldrig tro. Måndag morgon var han täckt av vattkoppor från topp till tå. Det har kommit mer och mer, till och med nere i halsen. Hoppas nu att lillasyster får det också så vi blir färdiga.

I morse då skulle jag göra matpacke till dottern som skulle till dagis en liten stund, gjorde jag en inte så rolig upptäckt. (Barnen måste ha mat med sig till alla måltider på dagis och skola, rika Norge har ju inte råd med det...)Tog ut osten för att göra ett par ostmackor, hmm vad konstigt. Osten var alldeles mjuk och svettig. Kuligt, kylskåpet hade gett upp. Ingenting var kallt i kylskåpet. Ringde till Mieles servicetelefon på en gång, på fredag eftermiddag kan dom skicka en reparatör. Vad gör man i dessa dagar utan kylskåp?

Så vidare till byggkaoset. Här hemma sker det ständiga förändringar. Vi är bägge två duktiga på att hitta på nya prosjekt och bättre lösningar. Vår senaste geniala ide var att flytta trappen... Dvs köpa en ny trapp som ska sitta någon annanstans än den upprinnliga. Det ska väl vara lätt gjort tänkte vi, tur att man har en väldigt händig man tänkte jag. Trappen ska gå upp mellan vardagsrummet och köket i stället för som nu ute i hallen. Den kommer då upp i det nya tv-rummet på övervåningen. Det lilla prosjektet blev ganska omfattande och inte minst dammigt och stökigt. Trappen kommer på fredag så jag visar nu lite före bilder. Vet inte hur lång tid det tar innan det blir helt klart, det visar sig väl. Sambon börjar också få mer än nog att göra på jobbet nu så...

På återseende, Kram Annelie

Ett litet livstecken

Jag finns här och ambitionen är att ta tag i bloggandet igen. Det har gett mig så mycket och jag saknar det verkligen. Jag jobbar nu 60 %, dvs 3 hela dagar veckan. Mina två "lediga" dagar kan jag inte helt redogöra för vart dom tar vägen. Jag kliver upp och får barnen till skola och dagis. Som regel har jag tid hos fysioterapeuten i alla fall en av dagarna. Resten av tiden bara försvinner, jag är hela tiden på efterskott. Kommer aldrig i kapp vare sig i förhållande till hemmet eller jobbet. Kan inte fatta att vi idag skriver 18 april. Vart har dagarna och veckorna tagit vägen?

Idag skulle mamma ha fyllt 62 år. Det är ju ingen ålder, är det? Dagen idag har varit tung, jag har snäst och fräst till alla runt mig. Men morgondagen blir väl bättre. Stort sett så går dagarna ganska bra, jag skrattar och ler på jobbet. Engagerar mig i barnen och är mitt "gamla" jag. I alla fall på utsidan. På innsidan är det fortfarande ett smärre kaos.

Jag klarar inte att planera, allt som sker,både på jobbet och hemma kommer som en knäpp på näsan. Va, vadå? Är det redan ny vecka, ny månad? Skulle ju ha skrivit månadsplan, nytt arbetstidsschema till jobbet. Vadå, redan nu? Mina tankar kretsar bara kring här och nu. Det som ska ske imorgon, nästa dag, till helgen eller nästa vecka klarar jag inte att få någon översikt över.

Jag gör vad jag kan för att hålla mig uppe, jag joggar 3 dagar i veckan. Går på cirkelträning 2-3 gånger i veckan. Fysisk aktivitet ska ju ge mer energi. Får se hur det blir med det. Känner i alla fall att våren är rena terapin. Att jogga en sväng klockan 6 på morgonen, mens fåglarna kvittrar och grannskapet vaknar till liv är otroligt givande. Så det är väl bara att kämpa på, tar en dag i taget fortfarande.

Jag vill passa på att tacka er som tittar in hos mig och lämnar kommentarer fast jag inte gett ett ljud ifrån mig på länge. Det värmer verkligen. Jag ska ta tag i bloggen, lite i taget. Ska komma med uppdateringar från hemmet, här sker det ganska mycket. Men nu är inte läge att fota, så det får bli snart. En av dagarna, jag lovar inget om hur eller när. Men det kommer att komma små inlägg lite då och då. Hoppas jag.

Vi hörs snart, passa på att njuta av vårdagarna:-)

Lyssna på denna underbara låt, röst och kille. R.I.P

http://www.youtube.com/watch?v=wZFkXQKCuBc

Kram Annelie

Huvudet ovanför vattenytan

Jag håller mig flytande, har tagit ett par djupdyk den sista tiden. Men nu har jag huvudet ovanför vattenytan, tror jag. Jag ligger och flyter men en och annan våg ger mig en kallsup ibland. Det kommer helt oväntat i alla möjliga situationer. Ni som har gått igenom en sorgprosess vet nog hur det känns. Plötsligt blir man alldeles tom invändigt och verkligheten väller in över en utan någon möjlighet att stoppa den eller försöka få den att vänta till ett mer "passande" tillfälle.

Det börjar som en kall bris, det knyter sig i magen och huvudet blir alldeles tomt. Alla andra tankar viker undan och saknaden och sorgen tar all plats. Ibland gör det så ont att man viker sig dubbel. När smärtan släpper taget kommer ilskan och frågorna.

Varför? Varför nu, varför jag, varför mamma? Min mamma hade inte förtjänat det här, hon kämpade länge. Först för andra och så för sig själv. Kampen gav inget resultat. Kampen tog alla krafter som fanns kvar. I mina ensamma stunder kan jag ibland förlika mig med den verkligheten som faktiskt är. Jag kan tänka på mamma med glädje, jag kan tänka att nu har mamma fått frid. Nu är hon på ett bättre ställe. Omgiven av våra nära och kära som inte finns hos oss längre. Nu är hon hos pappa igen. Men dom stunderna är ännu flyktiga och slutar som regel med tårar och smärta. Cirkeln går runt och runt.

Jag jobbar nu 3 dagar i veckan, det går ganska bra. Men det är jobbigt. All oro och bekymring, allt dåligt samvete och ängslan som har byggt upp sig i många år har satt sina spår. Jag går till sjukgymnast 2 gånger i veckan. Hon säger att jag är en av dom patienter hon har behandlat som är mest spänd i muskulaturen i rygg, nacke, axlar och ansikte. Jag vaknar ibland på nätterna och det känns som att ansiktet är ihopskrynklat som ett russin och så förstenat. Jag biter ihop käkarna och har spänningshuvudvärk varje dag. Men det ska blir bättre, framtiden väntar. Dagen idag kommer ju aldrig tillbaks. Vad morgondagen bjuder på är det ingen som vet.

Jag går vidare, sätter en fot framför den andra och försöker ta vara på det jag har. Jag hittar nog så småningom ett sätt att LEVA igen, inte bara eksistera från dag till dag. Jag försöker hitta ett sätt att andas i det tomrum som mamma lämnat efter sig.

Kram Annelie

Det gör ont

Dagarna kommer och går, alldeles av sig själv. Hur mycket jag än önskar att tiden ska stå stilla så tickar den på ändå. Hur mycket jag än önskar att jag kan skruva tillbaka tiden så blir varje minut en påminnelse om det som har varit och som aldrig kommer att komma igen. Jag kliver upp på morgonen, jag får iväg barnen till skola och dagis. Jag tvättar och städar, men hela tiden så gnager det inom mig. Ett hål som verkar bli större för var dag som går, för var timme och minut. Jag är på butiken och handlar, alla människor runt mig stressar på. Försöker vinna tid, spara tid. Men vad ska dom använda tiden till? Stannar dom upp och reflekterar över det faktum att hela livet kan förändras i loppet av en minut, en sekund. Stannar dom upp och är tacksamma för allt dom har?

Jag hoppas innerligt att det här på något sätt kan föra något gott med sig. Jag önskar att jag ska ta mig tid att stanna upp, stanna och se allt det underbara jag har runt mig. Jag hoppas att jag en dag ska kunna se ljusare på framtiden. Att jag ska finna ro och och att det dåliga samvetet och som ständigt gnager och tankarna om att jag borde ha gjort mer ska vika undan för alla ljusa minnen och varma tankar om min mamma. Jag hoppas att jag en dag ska få tillbaka minnena av mamma innan hon blev sjuk. Innan hennes kamp började. Jag försöker mana fram dom minnena som jag vet finns, långt där inne. Men jag lyckas inte, dom trängs fort undan av minnen från hennes sista år. Hur hon kämpat för att klara sig själv, hur hon envisats med att inte ta imot hjälp. Allt skulle hon klara, vägrade acceptera den verkligheten som var. På gott och ont självklart.

Jag skulle önska att mamma hade tagit imot mer hjälp, att hon hade skrikit ut. Det här finner jag mig inte i! Jag önskar att hon hade satt mer pris på sig själv och ställt krav. Hon var en kvinna med ett eget värde, som hade krav på lite livskvalitet och glädje. Varför resignerade hon bara? Varför tillät hon att livsgnistan försvann ur sina ögon? Jag hoppas att jag en dag kan minnas mamma med glimten i ögat, med glädje och vilja till att leva. Jag hoppas att min bild på näthinnan av mamma sittande i rullstolen med tom blick säga att "Det blir ju inte bättre, det är som det är". Jag hoppas att den bilden suddas ut.

Jag vill tacka er alla för era kommentarer, tack för att ni bryr er! Jag orkar inte gå in till alla och skriva, men jag tassar runt i stillhet. Läser vad ni skriver och tittar på era bilder.

På återseende, Kram Annelie//

FARVÄL MAMMA

Kära lilla mamma,


nu är din strävan slut


All smärta den är borta


och Du får vila ut


För allt vi vill Dig tacka


för kärlek rik och stor


För omsorg och all möda


tack kära lilla Mor



Tack till er alla för eran omtanke och empati.
Det har varit en stor hjälp för mig.
Jag tar nu en paus från bloggen,
vet inte om eller när jag kommer tillbaks.

Tack så mycket

Annelie