Det gör ont

Dagarna kommer och går, alldeles av sig själv. Hur mycket jag än önskar att tiden ska stå stilla så tickar den på ändå. Hur mycket jag än önskar att jag kan skruva tillbaka tiden så blir varje minut en påminnelse om det som har varit och som aldrig kommer att komma igen. Jag kliver upp på morgonen, jag får iväg barnen till skola och dagis. Jag tvättar och städar, men hela tiden så gnager det inom mig. Ett hål som verkar bli större för var dag som går, för var timme och minut. Jag är på butiken och handlar, alla människor runt mig stressar på. Försöker vinna tid, spara tid. Men vad ska dom använda tiden till? Stannar dom upp och reflekterar över det faktum att hela livet kan förändras i loppet av en minut, en sekund. Stannar dom upp och är tacksamma för allt dom har?

Jag hoppas innerligt att det här på något sätt kan föra något gott med sig. Jag önskar att jag ska ta mig tid att stanna upp, stanna och se allt det underbara jag har runt mig. Jag hoppas att jag en dag ska kunna se ljusare på framtiden. Att jag ska finna ro och och att det dåliga samvetet och som ständigt gnager och tankarna om att jag borde ha gjort mer ska vika undan för alla ljusa minnen och varma tankar om min mamma. Jag hoppas att jag en dag ska få tillbaka minnena av mamma innan hon blev sjuk. Innan hennes kamp började. Jag försöker mana fram dom minnena som jag vet finns, långt där inne. Men jag lyckas inte, dom trängs fort undan av minnen från hennes sista år. Hur hon kämpat för att klara sig själv, hur hon envisats med att inte ta imot hjälp. Allt skulle hon klara, vägrade acceptera den verkligheten som var. På gott och ont självklart.

Jag skulle önska att mamma hade tagit imot mer hjälp, att hon hade skrikit ut. Det här finner jag mig inte i! Jag önskar att hon hade satt mer pris på sig själv och ställt krav. Hon var en kvinna med ett eget värde, som hade krav på lite livskvalitet och glädje. Varför resignerade hon bara? Varför tillät hon att livsgnistan försvann ur sina ögon? Jag hoppas att jag en dag kan minnas mamma med glimten i ögat, med glädje och vilja till att leva. Jag hoppas att min bild på näthinnan av mamma sittande i rullstolen med tom blick säga att "Det blir ju inte bättre, det är som det är". Jag hoppas att den bilden suddas ut.

Jag vill tacka er alla för era kommentarer, tack för att ni bryr er! Jag orkar inte gå in till alla och skriva, men jag tassar runt i stillhet. Läser vad ni skriver och tittar på era bilder.

På återseende, Kram Annelie//

FARVÄL MAMMA

Kära lilla mamma,


nu är din strävan slut


All smärta den är borta


och Du får vila ut


För allt vi vill Dig tacka


för kärlek rik och stor


För omsorg och all möda


tack kära lilla Mor



Tack till er alla för eran omtanke och empati.
Det har varit en stor hjälp för mig.
Jag tar nu en paus från bloggen,
vet inte om eller när jag kommer tillbaks.

Tack så mycket

Annelie

Vänta inte tills det är för sent

Dagen idag har varit en ganska bra dag. Jag har varit hemma och donat hela dagen. Tagit ting i mitt eget tempo, inte stressat och jag har klarat av att hålla tankarna på mamma lite på avstånd. Mycket tack vare min Ipod, älskar att gå runt här hemma och fixa mens jag hör på musik och drömmer mig bort. Hela nedervåningen har sett ut som ett enda kaos i flera dagar. Dammtussarna har virvlat runt fötterna och tidnings / pappers och magasin högarna har växt och levt sitt eget liv.

I lördags var jag och sambon ut, vi åt en god tre-rätters middag. puh vad mätt jag blev. Startade med en öl mens vi väntade på maten. Vi beställde en flaska vin, men kyparen missförstog och trodde vi skulle ha ett glas var. Detta resulterade i att vi fick två glas pøluss en hel flaska. Härligt tänkte jag, tänkte inte på att jag som regel somnar väldigt gott efter ett par glas vin hemma i soffan.

Efter middagen var vi på stand up show, väldigt roligt. Skrattade så jag fick ont i magen, väldigt välbehövligt kan jag säga. Mens vi satt och såg på showen blev jag serverad ännu en öl, mmmm. Nu var jag verkligen i form, njöt livet och hade det riktigt roligt. När showen var slut hade jag ju ingen lust att springa till tåget för att åka hem på en gång. Jag menar det är ju inte så ofta som jag och sambon är ute på galej! Sagt och gjort, färden gick vidare till en pub. Här intogs mer öl innan vi båda insåg våran begränsning och satt oss på toget hem. Kom väl i säng i 2-tiden, sov som alltid väldigt oroligt när jag fått lite för mycket innombords. När klockan var 9.30 kunde jag inte sova mer. Men gud så seg jag var, kom snart på att det värsta jag vet är att vara bakfull. Har hellre influensa kan jag säga. Dagen segade sig fram, barnen kom hem i 15-tiden. Fick inte gjort någonting, till middag blev det pizza lämnad på dörren...

Så därför känns det väldigt skönt att jag fått gjort en massa idag. Städat och fått undan lite skrot. Försöker verkligen fokusera på min familj och mig själv, att vi ska ha det bra. Men jag kan inte säga att jag lyckas särskilt bra. Ni ska veta att jag verkligen uppskattar era innerliga och ärliga kommentarer. Det är verkligen en stor hjälp för mig. Min bror ringde nu på eftermiddagen, han och frun hade varit in till mamma idag. Men tyvärr så var hon sämre igen, personalen hade inte fått någon kontakt med henne idag. Hon bara sov. Man hade till och med försökt med smärtstimulans, men utan resultat. Hon reagerade inte på det heller. Man vet inte vad det här innebär än. Jag ska ringa in till läkaren i morgon, får se om jag kan få några svar. Om man nu ska se något positivt i det hela så har man i alla fall inga planer på att skicka hem henne i nuvarande tillstånd.

Allt känns lite overkligt, fast verkligheten hinner väl i kapp mig snart. Har ju planerat att åka till Borlänge sista helgen i januari. Fast så som det utvecklas nu kanske det blir före, vi får se. Känner mig avtrubbad och uppriven på samma gång. Tänkte nu att jag ska ta med mig min nya vän - Ipoden - och gå en liten kvällspromenad.

Hoppas att livet leker med er alla och att ni har fina dagar. Hoppas att ni klarar av att uppskatta det / dom ni har runt er. Jag skulle önska att jag uppskattat min mamma mer, att jag hade pratat mer med henne om mitt liv och saker som berör mig. Jag önskar att jag hade ställt fler frågor, varit mer nyfiken. Jag skulle önska att jag visste mer om vad som berörde mamma, vad hon var tacksam för i sitt liv. Nu lär jag aldrig få några svar. Så jag ber er alla, vänta inte tills det är för sent. Tvätten och städningen finns alltid kvar, den kan man ta sig an i morgon. Använd tiden på nära och kära, det är ju det som livet går ut på. Inte att ha ett superstädat hem som är organiserat i minsta detalj.

På återseende, Kram Annelie//

Mammas framtid, Finns den?

Igår hade man vårdmöte för att diskutera mammas situation. Mötet blev hållt inne i Falun på lasarettet. Närvarande var min bror, en sjuksköterska, en student, 2 personer från rehab Borlänge, behovsbedömmare från Borlänge kommun samt två utredare från LSS. Min bror berättade att mamma satt uppe i sin rullstol när han kom. Men hon satt och sov, han var fram till henne för att tala om att han var där. Men han fick ingen kontakt. Hon sov vidare, sittande i rullstolen.

Under mötet kom det fram att mamma är vaken max 2-3 timmar per dygn. Dom får nästan ingen kontakt med henne, men hon får i sig lite mat och vill sitta uppe. Hon har nu tappat nästan alla funktioner. Hon blir matad för det mesta och kan inte sköta sin hygien. Hon har ju länge haft hjälp till dusch, men för övrigt så har hon ju fått till det mesta själv. Men nu är det visst slut på det.

Konklusionen av mötet var att man ser att mamma behöver 24 timmars tillsyn. Man ska skaffa en sjukhussäng, en lyftapparat pluss en del andra hjälpmedel i tillägg till att man måste ha personal på plats innan man kan skicka hem henne. För hem ska hon. Det är tydligen någon ny reform man har genomfört i Sverige, folk ska vårdas i hemmet i största möjliga grad. Det är väl i och för sig bra det, men jag kan inte förstå hur det kan vara kostnadsbesparande. Ska inte börja med någon politisk diskusssion här men man kan ju inte låta bli att undras.

Nu har ju inte jag träffat mamma sen vi var där i julas, men av det man berättat så finns det inte så mycket kvar av min kära mamma. Hon har nu nästan helt tappat förmågan att kommunicera med omvärlden, hon blir matad, vill bara sova, kan inte ta sig till toaletten.... Min bror sa att han hade haft med sig sin lilla dotter in på besök i helgen. Men det var sista gången, hon blev chockad och förstog inte alls vad som hänt med farmor. Kanske är det bäst att dom får minnas mormor/farmor som hon var i julas. Hur ska vi nu kunna åka till henne på besök, vi har ju brukat bo hos henne. Nu kommer det alltid att vara folk hos henne, inte vill jag då ramla in med hela familjen. Det har varit jobbigt nog med hemtjänst och larmpersonal när vi varit där. Vet inte hur vi ska lösa det. Brorsan bor ju i Borlänge men dom har inte plats för oss allihop. Inte som det ser ut nu i alla fall.

Vi har ju vetat länge vilken väg det skulle gå med mamma, men det är liksom ingen tröst. Jag vet inte vad framtiden bringar för mamma och hur det ska bli för henne. Ibland tar jag mig själv i att tänka att det kanske vore lika bra att det tog slut. Vilket fruktansvärt liv, att vara instängd i en kropp som inte längre fungerar. Vara beroende av andra för allt, men det värsta är ändå att vara avskuren från omvärlden genom att man inte kan kommunicera. Inte kunna säga ifrån.

På återseende, Kram Annelie//

Tillbaks med lite inredning

Måste börja med att tacka för det stöd och uppmuntran jag får från era kommentarer. Det hjälper verkligen att skriva av sig lite och det är ju en stor bonus att man får lite empati och råd och tips. Tusen tack för det!


Men nu tänkte jag i alla fall visa lite från mitt hem igen. Det är inga stora nyheter men små saker som jag finner ro av att vila ögonen på. Har inhandlat lite nya blommor och "ommöblerat" lite bland pyntgrejorna. Här nedan ser ni en ny kruka med en ny fin, vit blomma. Har köpt två av dessa som jag plasserat på olika ställen i huset.

Har också låtit mig inspirera av många andra bloggare och köpt två buketter vita tulpaner, verkligen vackra.

I mellandagarna sprang jag av en händelse över något jag letat efter lääänge. En ny middagsservice, krämfärgad med blå blommor. Ett riktigt fynd om jag får säga det själv. Ni skulle bara vetat hur jag letat. Hittat olika varianter som jag ratat, inget har varit som jag tänkt mig. Men plötsligt så stod tallrikarna där framför mig. För ett väldigt överkomligt pris dessutom, 29 kr per del. Skyndade mig hem til guben och drog med honom till butiken, det här ska vi ha. Här fanns ingen förhandlingsmån, gissa om jag blev förvånad när han var enig på en gång, utan övertalning eller nåt. Slog till och köpte 10 middagstallrikar, 10 djupa, 10 assietter och 10 frukostskålar. Det är en njutning att äta varje måltid! Har fått tillbaka min lust att laga mat och prova på nya recept, vilket resulterat i många goda middagar i det sista.

Har också inhandlat lite nya ljusstakar, dels dom här under som jag har på en bricka på vardgasrumsbordet.

Och dom här väggljusstakarna som sitter på var sida om spegeln i hallen. Visar ingen helhetsbild här då det tyvärr är osedvanligt rörigt i hallen just nu. Vissa ställen blir man bara aldrig nöjd med och man klarar aldrig av att hålla det städat. I alla fall är det så för mig. Men när utbyggnaden blir klar till våren / sommaren så ska det nog bli ordning och reda här också. Ska ha en hel vägg med skjutdörrsgarderob från golv till tak. Där ska allt stuvas undan så kan resten som syns få vara rent och snyggt. Det ska bli så bra!

Det tror jag får bli allt för idag. Nu ska jag bege mig ut i stormen. Sambon är med bägge barnen i ishallen och åker skridskor. Lovade att jag skulle komma bort och avlösa honom från minstingen så han kunde träna lite med äldsteman. Han började på hockeyskola igår och tyckte att det var otroligt roligt. Så nu ska han träna så mycket han bara kan. Så glad mor blir vid tanken på en stor hockeybag och svettiga träningskläder... Men bara han är nöjd så får man väl ställa upp, eller hur?!



Hoppas ni haft en strålande helg och att ni får en bra vecka som kommer!



På återseende, Kram Annelie//

Allt för att hålla tankarna på avstånd

Idag har jag hållt på med frenetisk städning mens jag lyssnat på musik i min Ipod. Den bästa julklappen jag har fått på länge. Till den lastar jag ner musik som jag älskar att höra, det är en salig blandning. Allt från Cajsa Stina Åkerström till Elvis. Med hörlurarna i öronen och musiken dunkande i mina öron så kan jag klara att hålla tankarna på avstånd. Jag kan fokusera på det jag ska göra. Nackdelen är ju självklart att jag stänger mig själv ute från omvärlden. Men så får det bara vara en stund nu, någon timme om dagen.


Jag märker att jag har fallit tillbaka lite, jag stressar och är på ett uruselt humör. Reagerar våldsamt på sambons dåliga dagar, tycker att han uppför sig helt orationellt ibland. I samma sekund som jag tänker den tanken så slår det mig hur jag själv är. Inte så konstigt att han blir less ibland. Jag snäser över minsta lilla, tar allt som kritik på min person och misstolkar och överdriver det mesta. Konstigt att han finns kvar egentligen.


Nu ska jag snart hämta sonen och en kompis på skolan. Dom ska vara här i eftermiddag, det ska bli riktigt skönt. Det är aldrig problem när dom två leker, för det mesta märker man knappt att dom är hemma. Dom kan sitta på sonens rum i timmar och rita, bygga med kapplaklossar och lego mens dom hör på musik eller favoriten "Sunes sommar", som sonen för övrigt har hört så många gånger att han kan alla repliker utantill. När jag hämtat dom ska jag gå till dagis och hämta dottern. Hon blir nog överlycklig över att få gå hem. Små glädjen i livet som jag desperat försöker att fokusera på.


Mina två dagar på jobbet har varit riktigt bra, skönt att jobba igen. Känna att man gör nytta för sig. Det varma mottagandet från barn och föräldrar är heller inte att förakta. Flera föräldrar har kommit fram och önskat mig välkommen tillbaka och sagt att dom tycker att det är väldigt kul att se mig igen. Sånt värmer långt in i hjärtat, små glädjeämnen som jag som sagt försöker att fokusera på.


Mamma är fortfarande inlagd i Falun, hon är väldigt mycket sämre än när vi var där i julas. Hon kan inte ta sig upp ur sängen själv, kan inte äta själv, kan inte gå på toa, kan nästan inte prata. Man har konstaterat att hon har haft ett nytt skov av sin MS, vilket betyder att alla symptom som hon haft har blivit mycket, mycket värre. Många som har skovvis MS upplever såna här anfall, korta perioder där alla funktionsnivåer blir sämre. Men många "tillfrisknar" igen, dvs dom får en minimal försämring i förhållande till hur dom var innan skovet. Men mamma stannar alltid kvar på den värsta toppen. Man måste nu göra en ny vårdutredning för att finna ut vilka behov hon har nu. I väntan på det så försöker man få plats på ett annat boende åt henne.





Nu måste jag kila, tiden går så fort när man sitter och skriver.





På återseende, Kram Annelie//

Rastlös

Helgen har passerat i rasande fart, vi har städat och donat. Sambon har rivit ner det gamla taket i vårat blivande tv-rum. Jag har träffat en god väninna över en cappucino, riktigt trevligt. Idag har vi haft födelsedagskalas för sambons stora barn. Jag gjorde pestofylld kyckling med smörstekta grönsaker och hasselbackpotatis. Väldigt gott, till efterrätt åt vi daimtårta. Också väldigt gott. Har aldrig gjort det förut men det var ju superenkelt och resultatet blev över förväntan.

Nu på kvällen ringde min bror och sa att han hade blivit uppringd av hemtjänsten. Dom hade ringt ambulans och kört mamma in till sjukhuset igen. Den här gången skakade hon i hela kroppen och såg människor i huset som inte fanns där. Ett par timmar senare ringde han igen och säger att hon har samma symptom som pappa hade när han fick hjärnblödning. Desillusionerad, somnar mitt i en mening, sluddrar väldigt mycket mer än vanligt. Hon har varit och tagit MR-röntgen men dom hittade ingenting. 5 minuter efter att hon varit där kom hon inte ihåg det.

Jag vandrar planlöst rundt, försöker planera inför morgondagen ,men tankarna stoppar upp och jag klarar inte av att få ordning på någonting. Nu är i alla fall ungarna i säng, så får vi se vad jag får till. Ska jobba min första hela dag imorgon sen jag blev sjukskriven, det passar ju strålande. Alla ungar kommer helgirade efter att ha varit hemma och firat jul. Tempot kommer att vara högt och ljudnivån likaså. Hur ska jag få till det? Inget kommer ändå att kunna överrösta mina tankar och mitt samvete som kommer att mala som en kvarn i mitt huvud hela dagen. Skulle önska att jag bara kunde åka dit, nu, på en gång. Inte för att jag vet vad som skulle bli bättre av det, men ändå.

Tittar på telefonen hela tiden för att försäkra mig om att jag inte missat nåt samtal eller sms. Hur ska natten bli? Jag har redan väldigt ont i nacken och en sömnlös natt kommer inte att göra saken bättre. Har tid hos sjukgymnasten på tisdag och det är inget jag ser fram till.

Det blev visst inte ett gladare inlägg som lovat, men det är vad det är. Jag måste bara skriva av mig annars spricker nog ballongen igen. Jag får vänta och se vad som händer, kan inte göra så mycket annat. Tack till er alla som skriver kommentarer och som stöttar mig. Det betyder väldigt mycket ska ni veta. Vi "ses" snart igen.

På återseende, Kram Annelie//

Nytt år, nya förhoppningar

1 januari 2009, vi vänder blad och nya möjligheter ligger för våra fötter. Jag startar med blanka ark igen, satsar på att det här året ska bli lite bättre än det vi just lämnat. Jag har haft en bloggpaus, julen blev inte riktigt som jag hade hoppats på. Känner nu att det ska bli skönt att komma in i vanliga rutiner igen. Vardagen är inte så dum ändå, förutsägbar och trygg.

Som ni kanske vet så har vi firat jul hos mamma i Borlänge. Jag hade sett fram imot att komma dit samtidigt som jag oroade mig för vad som komma skulle. Mamma blir alltid alldeles rörd när vi ramlar in i hennes lilla hus alla fyra. Tystheten och ensamheten byts ut med liv, skratt, prat, syskonkärlek med allt som hör till. Huset får liv, tränger undan det tryckande vemodet och väggarnas viskningar om det liv som en gång fanns där. Det känns som att volymen på barnens skratt, prat och krångel har skruvats upp på full styrka. Jag försöker hyscha på barnen, få dom att dämpa sig lite. Men hur ska dom kunna det, dom har en lång bilresa bakom sig. Dom är förväntasfulla inför mötet med mormor, stora förhoppningar och mycket att berätta. Sakta försvinner hoppet och entusiasmen då dom inser att mormor inte heller den här gången hör vad dom så ivrigt vill berätta. När dom igen får ett svar som inte hör ihop med det dom sagt. Resignationen kommer krypande, i alla fall hos äldste man. Minstingen tar i stället itu med att hjälpa till.

Veckan före jul blev mamma inlagd på sjukhuset, hon hade väldiga smärtor i benen. Sitter ju i rullstolen hela dagarna, så cirkulationen är inte så bra. Till tider är hon helt lila på benen. Hon hade nu svullit upp enormt i benen så hemtjänsten fick inte på henne byxorna. Man tog en massa prover, kunde utesluta blodpropp och hjärtsvikt. Konklutionen blev att hon samlar vatten och det kommer av inaktivitet under lång tid. Hon blev därför hemskickad igen.

Första kvällen var vi tvungna att använda oss av trygghetslarmet, så nattpatrullen fick komma och hjälpa henne i säng. Mamma började att läggas sig när klockan var 22.30, 23.50 gav hon upp och vi larmade. Hjälpen kom 00.30, mamma var lagd och det blev lugnt i huset 00.50. På natten vaknade jag vid 2.30-tiden, då hon larmade igen. Jag gick in till henne för att se om det var nåt jag kunde hjälpa henne med. Hon hade väldigt ont i benen, var helt stel från höfterna och ner, tårna spretade åt alla håll. Satt uppe med henne och väntade på hjälp. Hjälpen kom efter 45 minuter, dom masserade benen lite och hjälpte henne upp på toa, hon var i säng igen klockan 03.45. Klockan 08.30 ringde det på dörren och hemtjänsten kom för att hjälpa mamma upp igen. Det var den natten.

Så fortsatte det stort sett hela veckan vi var där, jag har inte fått så lite sömn på länge. Inte sen man hade spädbarn i huset, men då hade man ju möjlighet att sova lite på dagen. Så det var otroligt skönt att komma hem till eget hus och egen säng.

Det dåliga samvetet gnager för att jag tycker att det var jobbigt och att vara där och att jag dom sista dagarna bara ville åka hem. Tyckte det var jobbigt att inte få sova, att jag igen har superont i nacke och axlar. Hur har inte mamma det då? Vad ger mig rätt att klaga?

Ja, det var början på det nya året för mig. En lång klagosång, men det är skönt att skriva av sig lite. Nu står sonen och hänger över axeln, han ska på övernattning och vill åka NU!

Hoppas att ni alla har haft en strålande jul och jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Jag återkommer snart med ett lite gladare inlägg.

Kram, på återseende. Annelie