Nu har jag varit hos mamma i ett dygn. Jag sa till hemtjänsten att dom inte behövde komma så länge jag är här. Mamma / jag har redan utlöst trygghetsalarmet 3 gånger. Första gången var i natt klockan 02.50. Jag vaknade genast av att larmet pep och att någon ropade mammas namn. Det tog en stund innan jag förstog vad det var. Jag gick in till mamma och hon halvsov och var ganska förvirrad. Vet inte om hon kommit åt larmet av misstag eller inte. Man måste trycka ganska hårt och precist på knappen för att det skal utlösas. Hon sa i alla fall att hon ville sova vidare. Jag pratade med larmtjänst och avvärjde att dom skickade ut någon. När mamma lägger sig tar hon ur hörapparaterna och då hör hon ingenting. Kan inte föreställa mig att hon hör när dom ropar på henne genom larmboxen.
Nästa gång mamma larmade var kl 07.10. Jag sa då till att jag skulle hjälpa henne själv, men där misstog jag mig grovt. Mamma har ju alltid tagit sig mellan säng och rullstol själv så jag trodde att hon bara behövde lite hjälp. Men hon hade ingen kraft i benen alls, jag gjorde ett par seriösa försök på att få henne över i stolen men det höll på att sluta med att hon ramlade ur sängen. Så till slut var jag helt förtvivlad så jag larmade igen och bad dem komma och hjälpa till. Efter ca 20 minuter kom två tjejer och hjälpte mamma, dom fick henne över i stolen efter mycket om och men. Mamma var helt säker på att hon skulle ramla ur sängen så hon skrek och var rädd. Jag har aldrig hört min mamma skrika åt någon förut. Dom fick ut mamma på toa och jag hörde henne ryta åt dom att inte röra henne, hon skulle klara sig själv. Jag satt småchockad i köket och hörde på, var det min mamma som var så bestämd och ilsk. Pratade lite med en av tjejerna som sa att mamma ofta blir lite arg när dom försöker hjälpa henne, hon ska klar sig själv. Vill inte inse att hon behöver mer hjälp. När mamma var klar hjälpte dom henne in i sängen igen, hon sov till 11 men jag fick inte en blund i ögonen mer.
Under dagen idag har mamma berättat att hon larmar ganska ofta, hon är sur och uppgiven över hemtjänsten. Tycker att det tar alldeles för lång tid innan dom kommer. En gång hade hon somnat om innan dom kom så dom försökte smyga sig ut igen och inte störa. Då blev hon sur och kastade en toffel i väggen för att dom skulle förstå att hon fortfarande ville ha hjälp. Vid minst två tillfällen har hon ramlat ur sängen under natten och larmat på hjälp. En annan gång tog hon sig upp själv på natten och in på toa, men hon tog sig inte därifrån igen. Hon larmade och somnade medans hon väntade, sittande på toa...
Har försökt att få henne att förstå att det kanske är på tiden att hon hamnar någonstans där det finns personal tillgjänglig dygnet runt, men mamma säger tvärt NEJ. Vad gör man? Jag känner mig inte trygg när det är som det är, jag vill att mamma ska ha tillgång på hjälp när hon behöver den och att det ska finnas någon i närheten som kan hjälpa mamma så fort som möjligt. Det är flera som sagt till mig att jag bara måste tala om för mamma att nu blir det så här, vare sig hon vill eller inte. Jag och min sambo och min bror och hans fru har inte kapasitet till att ta hand om mammas hus och trädgård. Vi gör inget annat när vi är här, röjer vi inte i trädgården så är det nåt inne som ska fixas. Jag vill ju kunna använda den lilla tid jag har när jag är här åt mamma. Jag vill kunna sitta ner med henne och prata, umgås, kanske ta henne med ut på en pomenad, på ett café. Vad som helst, inte jobba, slita och ordna.
På åteseende, Annelie:(
PS. Bilderna idag är från mammas hem. DS
13 kommentarer:
Förstår att det är frustrerande.
Det är nog många i samma situation.
När hon väl kommer till nya boendet får hon ju mer sällskap och snabbare hjälp...men det är ju svårt att ändra gamla vanor.
Hoppas det löser sig för er.
Kram Maud
Oj, ingen lätt fråga att svara på. Jag hade nog känt som du att jag vill att det ska finnas någon på plats som kan hjälpa henne om något händer. Att du och din bror ska ta hand om hela hennes hus och trädgård istället för att ha tid att umgås med henne känns ju inte heller rätt för jag förstår att det är det ni hellre vill göra.
Men en sak tänker jag på och det är att du måste ta hand om dig själv också så att du orkar. Ni finns i mina tankar och jag hoppas att ni snart fattar ett beslut. Din mamma borde nog också börja förstå att det är ohållbart om hon bara tänker på hur det varit på den senaste tiden.
Kramar i massor från Liv
Hallå igen!
Jag kan skicka till Norge men frakten brukar bli så dyr.
Jag har inte fått hem stället ännu så jag vet inte vad det väger.
Tullen kanske går att lösa - är ju en lägre gräns.
Kram Maud
Hejsan, jag vet inte vad jag ska råda dig till, känner din förtvivlan ända hit, men skickar dig en stor kram, viola
Hej Annelie!!!! Hittade hit från Maus blogg och blev sittande länge o läste.... kan förstå dig totalt i din situation med mamma... har själv ansvaret för min mammas hus med allt det innebär... min mor är inte lika dålig som din men klarar ändå inte av ute o innesysslor.... vi klipper gräs o skottar snö...handlar o donar....städningen har vi lagt på hemtjänsten för jag hinner helt enkelt inte... samvetet gnager.... har arbetat inom hemtjänst o nattpatrull o nu på ett boende.... vet av erfarenhet att det är jobbigt att ta steget o att det blir konflikter... går inte att undvika... men i slutändan brukar det i de mesta fall ordna sig o de gamla inser att de får det bra dit de kommer... personal dygnet runt ger en säkerhet.... får man bara med sig lite personliga saker som man kommer ihåg och att ni som anhörig berättar lite om hur livet sett ut så personalen kan relatera till det förgångna..... tycker själv det är jätteintressant att få reda på livshistorier.... Att ligga ensam om natten o må dåligt är ingen människa värd..... nu anklagar jag inte dig på nåt sätt i detta... vet hur envist det kan vara men vill ända peppa dig lite.... berätta hur du verkligen känner det o att det är för hennes skull... påpeka hur det kommer att bli... med personal o så o hur det var hos din mormor... för visst hade hon det bra.... jisses vilken roman men jag kände att jag var tvungen att "bry" mig... hoppas att allt gått bra nu under helgen och att det ordnar sig för er.... Kram Annika
Lilla gumman!
Jag lider så med dig! Jag förstår att ni brottas med ett h-vete, du och din bror. Klart det är jättekänsligt att tala om för sin vuxna mamma att hon behöver flytta för att få hjälp, men som många redan sagt så måste det ju nästan bli så- vare sig hon vill eller inte! Självklart önskar jag henne för allt i världen att hon ska få behålla sin egen vilja så länge som möjligt, men tiden kanske är dags nu. Både du och din bror lever era egna liv, och ni har det tufft nog som ni har det ändå och hjälper eran mamma så mycket ni kan. Men det är dags att ni börjar tänka på er själva också! Annars är det snart era barn som sitter utan en mamma eller en pappa...
Inga lätta beslut, det förstår jag, men någon måste ju ta dem, och det kanske inte är mamma som kan ta besluten längre. Tufft, men sant! Tänk så mycket bättre du skulle kunna få sova om nätterna om du visste att mamma har det bra och får den hjälp hon behöver. Hälsa chefen din att du stannar här tills allt har ordnat sig, och så ställer du och din bror krav på kommunen tills allt har löst sig. (Jag vet- lätt för mig att säga... men jag önskar verkligen att det kunde få vara så lätt också...)
Jag önskar dig många långa och sköna nätter efter detta!
Många kramar Madde
Men kära Annelie. Det gör så ont i mig att höra hur din mamma har det! Jag förstår att det verkligen måste göra jätteont i dig att se din mamma med dessa ögon...
Kan inte mer än skriva dessa ord till dig och tala om att jag tänker på er situation.
Styrkekram
Annica
Hej
Usch stackars dej vilket dilemma! Vi har nästan samma yrke ser jag. Mycket tid går det åt till jobbet, skulle oxå vilja ha mer fritid för att pyssla med det som är extra roligt nämligen inredning. Tack för titten hos mej. Välkommen åter! Bra att du skrev en kommentar så jag hittade dej.
Må så gott//Marie
Jag finns här, vi pratar imorgon då vi ses...få se om det kan vi dig liite lättare i sinnet//KRAAM Linda
Hej !
Jag läser din blogg och blir alldelse tagen. Jag tror att DU VET vad som ska göras. För som det är nu mår nog ingen egentligen bra. Inte du, inte din familj och inte din mamma. Det är svårt när man som "barn" måste ta ansvar för sin förälder och ta beslut över deras huvud. Känner mig maktlös och det ända jag kan göra är att tänka på dig o läsa din blogg. SKöt om dig !!!!!//Helena
Oj, jag jobbar med detta daglidags, är just nu mammaledig, men jag skulle rekommendera dig att försöka få ett bra boende till din mamma, där det finns hjälp att tillgå.Det är faktiskt inte meningen att anhöriga skall helt slita ut sig, både känslomässigt och fysiskt av att bekymra sig cohc vara oroliga hela tiden. Din mamma måste ju komma i trygga händer, en egen lägenhet med hjälp låter ju som en bra ide+ . Kolla upp i din kommun vad de erbjuder. Från det ena till det andra, så fina saker du visar!! Den gamla hästen var ju så fin
önskar dig en skön tisdag
kramkram M
Det är inte lätt att flytta på äldre. Jobbar själv på ett åldringsboende så jag vet hurdant det kan vara. De flesta vill inte flytta in och längtar hem igen. Men tyvärr är det ju så att man inte klarar sig själv hur länge som helst. Och ibland får man ta tag i det, trots att det känns hemskt att flytta på en person som inte vill. Men hellre att dom är sura på en än att dom ska behöva ha det som din mamma. Det är inte lätt för hemtjänsten heller. Dom har oftast stora områden och kan inte komma på minuten när någon larmar. Det kan inte vi heller som jobbar "inne" på hemmen. Ibland är man upptagen med någon annan. Men vi försöker komma så fort vi kan och det gäller alla.
Jag skulle nog försöka flytta på din mamma i alla fall. För de allra flesta trivs bra när dom väl kommit in och ser att dom har folk runtomkring sig jämt.
Hoppas du har förstått något av mitt svammel.
Kram Elzie
Hej på dig.
Jag försår din frustration. Vad gör man när någon man älskar inte vill inse att det liv man lever inte går längre.
Har ingen aning....
Man hoppas kanske att personen det gäller ska förstå allvaret, men det fungerar inte.
Försök få tag i hennes läkare och få hjälp där att få ordning på saker och ting.
Försök leta reda på ett fint äldreboende och ta henne med dig på en tur så hon ser vad som finns och vad hon kan göra där.
Det är nog det jag kan komma med.
Hoppas det löser sig.
Ha det nu så bra.
Kramen vännen.
Synne.
Skicka en kommentar