Så kom väggen...

Jag var på föräldramöte på sonens handboll lördag morgon. Han har träning varje lördag mellan 9 och 10.15. Vi var den här lördagen innkallade till föräldramöte för att få information om vad som komma skal, vilka visioner och mål tränarna har. Vi fick också utdelat en terminlista, där alla aktiviteter stod upplistade. Jag började läsa och kände hur jag blev yr, fick hjärtklappning och började kallsvetta. Det är träning måndag och lördag, matcher söndagar. Julkupp och mellandagskupp, föräldrar till killar och tjejer födda 2000 har ansvar för att hålla kiosken i idrottshallen öppen varje onsdag och torsdag mellan klockan 17 och 21! Jag kände hur rummet snurrade och jag reste mig och gick ut!

Väl ute i bilen började jag hypervenitlera och hjärtklappningen tilltog. Jag visste inte hur jag skulle ta mig hem. Det var fullständigt kaos i huvudet, jag tänkte bara om och om igen "jag orkar inte mer, jag orkar inte mer". På något vis tog jag mig hem, klarade faktiskt av att uträtta ett par ärenden på vägen hem. Sonen hade blivit med en kompis hem efter träningen så jag behövde inte tänka på honom just då. Väl hemma fortsatte jag i vanligt tempo, skyndade mig att skriva handlelista, var till butiken och handlade. Hem och fixade lunch, så var det dags att åka på fotbollscup. Det var i alla fall säsongens sista fotbollstillställning. Var på cup med bägge barnen från 13.30-17.30. På något vis klarade jag av att tränga undan morgonens upplevelse. Lördagskvällen flöt på som normalt.

Stora delar av söndagen ägnade jag åt att förbereda föräldramötet på jobbet. Det gick över förväntan och jag kom i mål med det. Måndagen kom och jag gick till jobbet, gjorde en halvhjärtad insats, glömde saker och ting hela tiden. Började med ett praktiskt göromål, för att mitt i börja med något annat och så glömma vad jag egentligen höll på med. Hoppas att det inte blir för mycket svammel, försöker bara få ner hur jag upplevde det. Jag stressade hem från jobbet, sambon skulle egentligen hämta barnen, men han ringde och sa att han satt fast i kö då det hänt någon olycka i Oslo. Planen var att jag skulle hem och börja med middagen då jag skulle på föräldramöte på sonens skola lite senare. Nu var jag i stället tvungen att hämta barnen först, vilket gjorde att min tidsplan blev förskjuten 45 min. Kom hem med två griniga, vrålhungriga barn som helst skulle sett att maten redan var klar på bordet i det vi kom innan för dörren.

När middagen väl var färdig kom sambon innan för dörren, jag hoppade i duschen. Stressade så iväg på mötet utan middag. Väl hemma igen var jag yr av hunger men hade ingen som helst matlust. Hade huvudvärk och ont i nacke och axlar. Jag halvsov genom natten, vaknade otaliga gånger av att nacken gjode ont och jag blev inte vän med kudden. Gick upp och kom mig igen till jobbet. Där blev jag mött av en av mina förträffliga kollegor som såg mig i ögonen, tog mig i bägge armarna och frågade "Hur är det egentligen med dig?". Då brast det, tårarna rann över, men ändå försökta jag vifta bort det och skylla på en jobbig natt. Som tur var godtog hon inte det svaret, utan fick chefen till att avsätta tid till ett samtal med mig under dagen. Då kunde jag inte längre stå imot, jag berättade hur jobbigt jag tyckte det var. Att jag inte klarar av att släppa tankarna på mamma. Att jag egentligen tyckte att allt blev mycket värre efter att jag var där och såg hur dålig hon var. Hur ofta jag vaknar på nätterna och undrar hur mamma har det, om hon ligger där och behover hjälp. Jag berättade vilken panik jag fick på handbollsmötet. Hon sa bara "Annelie, det här får du inte lov till längre, nu går du hem och stannar hemma tills du får saker och ting på plats igen". Så blev det, men jag kunde inte släppa ansvaret för föräldramötet vi skulle ha på kvällen. Jag var väl förberedd så jag insisterade på att det skulle hållas som planerat. På kvällen åkte jag tillbaka till jobbet och höll föräldramöte. Det gick strålande, så det känns riktigt skönt att jag klarade av det trots allt annat.

Så nu är jag hemma, har legat på soffan hela dagen och slötittat på tv. Snart kommer sonen inramlande med 2 kompisar och lilltjejen ska hämtas på dagis. Har pratat med chefen och hon har ordnat med vikarie, så allt ser ut att fungera på jobbet. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, vad händer nu? Ska jag ligga på soffan och så? Får ta en dag i taget tror jag. Ser väldigt fram imot helgen, då åker vi till Göteborg på en liten minisemester med barnen. Ska bli riktigt skönt faktiskt. Sen vet jag inte, ska ju till mamma nästa helg, får se hur besöket hos läkaren går.

Hoppas ni orkat med mitt svammel, känns skönt att skriva ner det. Förstår om ni inte orkat läsa allt, men jag vill tacka för era kommentarer och förståelse. Jag har ju fått "varningar" från er och jag har ju egentligen kännt det själv. Men jag har inte klarat av att stoppa spiralen. Tack för att ni bryr er.

Kramisar, på återseende, Annelie:)