Egoistisk eller inte?

Idag blir det ett helstressat inlägg, blir inga bilder heller för det har jag inte tid till. Jag går på högvarv och har så gjort sedan helgen hos mamma. Jag knäcker väl ihop snart, men jag kan inte stoppa nu. Har hundra ting att ta itu med och jag har känt mig lite knasig i magen hela dagen. Det går magsjuka bland barnen på jobbet så nu gäller det att få gjort så mycket som möjligt innan man ligger däckad på badrumsgolvet.

Såna här gånger saknar jag det att ha släkt och speciellt en mamma i närheten som kunde avlasta mig lite. Känner att jag ibland blir arg på mamma som är sjuk, arg för att hon inte finns här för mig när jag behöver henne. Arg för att jag inte kan komma ihåg sist hon frågade mig hur jag har det, hur mitt liv är. Arg och ledsen över att hon inte kommer ihåg mina barns födelsedagar, besviken över att hon inte kommer med några initiativ till att markera dessa händelser när vi är där. Det är väl så många känner det som är i samma sits som jag. Paralellt med att dom här känslorna bubblar upp så dämpas dom omedelbart av dåligt samvete. Hur kan jag tänka så om min mamma, det är ju inte hon som har valt att bli sjuk. Det är ju hon som har fått sitt liv förstört av denna grymma sjukdom. Men jag kan inte låta bli att känna en stor, stor saknad och sorg över allt jag går miste om. Är jag hemsk och egoistisk? Har aldrig uttryckt dom här känslorna för någon, inte ens min sambo. Känner mig som en hemsk dotter som tänker på mig själv.

Mitt besök hos mamma slutade inte med något konkret. Det jag återvände hem med var en större oro och samtidigt en visshet om att det här går inte så länge till. Jag och min bror vill att mamma hamnar på ett ställe som kan ge mer hjälp och trygghet, först och främst för mammas skull. Men också till stor del för vår egen, när jag skriver det kommer det dåliga samvetet igen. Ska mamma tvingas flytta för att vi ska få det lättare? Men det är ju som min väninna Madde kommenterat, vi måste ju tänka på våra familjer. Vi kan ju inte riskera att våra barn blir sittande utan en av sina föräldrar på grund av att vi sliter oss ut med mamma och hennes hus och trädgård. Jag vet ju innerst inne att det är så, men ändå så kommer alla dessa känslor och övervälder mig ibland.

Jag har varit i kontakt med kommunen för att höra vilka boalternativ som finns. Det är ju inte så mycket att ropa hurra över, men det var ju ingen överraskning. Jag berättde hur jag upplever situationen med mamma, och det jag fick till svar var typ "Ja, men hon klarar fortfarande av att larma när hon behöver hjälp?". Jag vet inte vad jag ska tänka och tro när jag blir mött med en sån kommentar. Har verkligen inte livet mer att erbjuda för en sjuk människa. Så länge man klarar av att trycka på en knapp så får man vara nöjd med det man har?
Jag har bestämt mig för att avvänta tills jag varit med mamma till läkaren på sjukhuset den 3 oktober. Ja, mina påtryckningar har fört fram och det ganska fort. Så det finns ju hopp i alla fall.

Jag får försöka ta en sak i taget, men det känns inte alls bra att mamma är alldeles själv hemma. Att hon inte tar sig upp ur sängen själv, hon krampar på nätterna mm. Jag hittar inte helt någon sinnesro när jag vet hur hon har det. Själv säger hon att allt går bra när man frågar henne. Flytta vill hon inte! Så jag får kämpa på en stund till, får se vad läkaren tycker och tänker.

Nu väntar min låååånga "att göra lista", så det är väl bara att sätta igång. Det är otroligt att fyra dagar utan mor i huset kan sätta sådana spår....

Ha en trevlig fredag!

På återseende, Annelie:)