Fantastiska kollegor

Till helgen åker jag till Borlänge, själv för första gången på länge. Jag har fått ledigt från jobbet fredag, måndag och tisdag. Med lön, det är helt fantastiskt. Hemtjänsten har ringt och sagt att mamma gärna vill att jag ska komma. Hon har tydligen mycket kramper i benen på nätterna. Så hon larmar på trygghetsalarmet flera gånger per natt och tidigt på morgonen. Hemtjänsten säger att det är något hon är bekymrad över som hon inte klarar att ge uttryck för.

Så har dom upptäckt att mamma inte sköter sin medicin som hon borde. Hon har till nu skött den mer eller mindre själv, hon doserar ut den i en veckodosett. Men det har fungerat si som så och hemtjänsten har hjälpt henne då och då. Så nu ville dom att jag skulle ta kontakt med hennes läkare för att få kollat upp om man kan öka dosen på krampmedicinen samt om mamma kan få medicinen färdigdoserad i påsar med datum och klockslag för när den ska tas. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag började med att ringa Falu sjukhus, nevrologmottagningen. Fick tag på en sjuksköterska där som var jättetrevlig. Hon gick in och kollade mammas journal, det visade sig att ingen vet vem som har ansvaret för mammas medicinska behandling. Mamma tar 4 olika mediciner, alla utskrivna av olika läkare. Sjuksköterskan fick faktisk lite chock när hon såg det, hon lovade att hon skulle ta tag idet och få fram vem som har ansvaret.

Jag själv blev ju minst lika chockad, går det verkligen an att ha en allvarlig nevrologisk sjukdom men inte ha en ansvarlig läkare. Det visar sig att mamma har blivit en kastboll i systemet som ingen vill ha ansvar för. Alla försöker skjuta ansvaret från sig själv och över på någon annan. Sjuksköterskan jag pratade med menade att mamma borde ha både sjukgymnastik och tät uppföljning av en läkare som kan följa med på utvecklingen av sjukdommen och mammas tillstånd. Är det här verkligen möjligt i dagens Sverige?

Jag blir helstressad av det här, tanken på mamma som ligger och har ont på nätterna och som larmar i ren förtvivlan är inte lätt att handskas med. Så jag tågade in till chefen och förklarade hur det var. Jag sa att jag måste bara åka, och jag måste åka snart. Hon sa bara självklart, inga problem. Du får ledigt med full lön, hur många dagar blir du borta? Jag visste att jag har en topp chef, men hade inte väntat den responsen. Så var nästa steg att berätta för mina närmaste kollegor. Jag förklarade hur det låg till när vi hade avdelningsmöte igår, fick full förståelse även här. Jag har verkligen goa arbetskamrater. Senare på kvällen hade vi personalmöte, när det var dags att avsluta och gå hem kommer mina tre super bästa assistenter med en blomma till mig och ett vacket skrivet kort. Det stog " För att du är den du är, vi tycker väldigt mycket om dig och kunde inte tänka oss en bättre ledare. Hoppas att den här blomman lättar på dina bekymmer en smula. Kram från Anne Grete, Turid och Elin". Gissa om tårarna trillade, tänk att det finns så fantastiska empatiska människor.

Nu blir det nog ett litet uppehåll i mitt bloggande, inte för att det sprutar ut inlägg annars heller. Men nu blir jag hos mamma till tisdag, imorgon har jag fullt upp med annat. Så vi hörs kanske i slutet på nästa vecka. Vet bara inte hur jag ska klara av att vara borta från barnen så länge, har aldrig varit ifrån dom mer än en natt åt gången....