Nu var det länge sen jag satt mig ned vid datorn för att skriva av mig lite, eller rättare sagt, länge sen jag satt mig vid datorn och faktisk klarar att skriva lite. Har setat här många gånger den sista veckan, men jag har bara varit helt tom. Har inte klarat av att få ner något som helst. Men idag är jag "full" av energi, solen skiner igen och jag har faktiskt fått gjort lite här hemma. Den senaste veckan har jag bara gått rundt mig själv, satt mig i soffan med en kopp kaffe och plötsligt har det gått 2 timmar. Jag har varit ner i källaren, satt på tvättmaskinen, men inte tagit mig för att hänga upp tvätten när den var färdig. Dragit fram dammsugaren för att få bort dom värsta dammråttorna, men dammsugaren har blivit liggande mitt på vardagsrumsgolvet. Varit och hämtat dottern på dagis och blivit helt utmattad av hennes trots, jobbigt att vara 3 år och inte få det som man vill...
Idag vaknade jag efter att ha sovit genom hela natten, första gången på 2 månader. Sambon körde barnen till skola och dagis, så jag hade en lung och skön morgon. Började med att fixa till lite i köket, fortsatte med ett par högar med papper som hopat sig, gick så vidare med att plocka undan saker och ting som låg lite varstans, dammtorkade i vardagsrummet. Fixade lite med några ledsna blommor, städade badrummet. Mitt i alltihop kom jag på mig själv, hur fick jag till allt det här? Känner att jag fortfarande har energi kvar, vet inte riktigt vad som hänt men det känns ganska bra. Jag vet att det kan vara förbigående, men jag ska i alla fall njuta det så länge det varar.
Igår var dagen helt annorlunda, då fanns ingen ork och ingen energi. Gick min dagliga skogspromenad på morgonen, sen segade sig timmarna förbi. Var till tandläkaren, inga hål, hämtade så dottern. Köpte en bukett rosor på hemvägen för att muntra upp mig själv. När jag pratade med sambon på telefon var jag ganska låg och han blev nog lite bekymrad.
När han kom hem hade han med sig en stor bukett röda rosor och ett sött litet kort. Det händer inte ofta kan jag säga, jag blev så rörd att jag inte klarade av att säga tack en gång. Vår dotter stod bredvid och jag ville inte att hon skulle se mamma gråta, så idag ska min sambo få det tack han förtjänar.
Vad gäller mamma så har jag en hel del att berätta, men det får bli en annan dag. Har inte samlat tankarna runt det än så jag behöver lite mer tid till det. Men jag kan säga så mycket som att saker och ting börjar röra på sig. Det känns bra. Men det är helt klart en lång, lång väg att gå.
Nu ska jag ge mig ut på min dagliga promenad, så får vi se hur länge gnistan finns kvar. Hoppas att den kommit för att stanna. Eller kanske jag ska säga som en föredragshållare sa en gång, han pratade om utbrändhet och att tappa gnistan. Han sa " om man är utbränd, om man tappat gnistan - då finns ju inget kvar. Då är det bara aska kvar, allt är dött. Det betyder att man ligger i sin grav, alla som andas, äter, rör sig, eksisterar har fortfarande gnistan kvar, men är man nere, trött och har tömt sina lager måsta man få den där lilla gnistan till att flamma upp och börja brinna igen". Det tycker jag var bra sagt och det tål att tänka på, eller vad tycker ni?
Kram, på återseende, Annelie:)
8 kommentarer:
Kjære Annelie=) Så godt å høre fra deg igjen=) Så herlig at du har en fin dag i dag:=) Litt energi kommer tilbake , det er topp. For en herlig smabo du har.Det betyr så utrolig mye at de nærmeste er der når en trenger støtten og hjelpen. Du viser også noen utrolig vakre bilder i dag :O=)
Jeg håper du får mange slike fine dager fremover, forde du har fortjent det. Høres ut som du ser en lysning i forhold til din mammaO=)
En varm klem fra Kerstin
F A N , rent ut sagt...skrev en lång kommentar men den kom bort! Tänker på dig och väntade att du skulle höra av dig i helgen, men förstod att ni hade fullt upp! Har varit in dagligen och letat efter livstecken från dig, men känn ingen press för det att du måste skriva! Skönt att gnistan iaf tillfälligt kommit. Det kan ju vara så att du tar ett steg uppför och två nerför..men då går det ju fortfarande framåt om än långsamt eller hur?
Om du någon gång känner dig som en dålig människa kan jag enbart för DIG ge dig adressen till min utlämnande sida. Då kommer du genast känna dig som en bra människa igen....
Kom ihåg att jag än så länge finns hemma på dagarna, bara ett samtal bort...Tänker på dig! Såå gulligt och omtänlsamt av J-Å...
Kram på dig//Linda
Ps. Dina promenader kan väl ha bidragit till att gnistan sakta men säkert håller på att återkomma....det är rena medicinen om man orkar...DS
Vilka kloka rader. Det ligger mycket sanning i föreläsarens ord.
Är glad över att du fått sova en hel natt och även över blommor som du själv unnat dig (superviktigt att visa för sig själv att man är viktig) men även de magnifikt röda som din sambo gett dig.
Ge dig själv tid. Det är ok att kaffekoppen och du sällskapar i två timmar. Du behöver det. Lita på det kroppen talar om för dig. Orkar du inte hänga tvätt så orkar du inte.
Dammråttorna tycker jag du ska dressera så de kan göra en uppvisning i Riverdance för dig. Strunta i dem.. ta det en dag när du orkar. Det är inte hela världen.
Gnistan kommer åter, är helt övertygad. Tills dess ska du bara vara, lyssna på kroppen, göra sådant du mår bra av och bara skriva på bloggen när du själv har LUST. Vi finns kvar.
En riktigt varm kram från Liv
Så gott att se dig igen.
Tankarna har varit hos dig under veckan.
Det är skönt när gnistan flammar upp för en kort period igen. Men var beredd på att det kan vara tillfärlligt.
Det är sundt att uppmuntra sig själv. Det gäller alla lägen.
Alltid!
Att även din sambo kom på samma idè är en stor bonus.
Ser att det även börjar lossna när det gäller mamma.
Det kan ha en positiv inverkan på din gnista med.
Problem är till för att lösas heter det ju. Du är på väg.
Kloka ord från föreläsarna måste jag instämma i.
Nu tar du det lugnt och njuter helgen i fred og ro med familjen.
Kom ihåg, INGA måsten.
Stor kram från mig.
Synne.
God fredags kväll!
Men är det inte roligt att varje gång jag missar datorn en kväll så kommer det ett nytt inlägg... var ut och åt med tjejerna på jobbet igår! Tack för att du ringde förut, det kändes jättebra att få prata med dig!! Har nu flera gånger haft tårar som rinner efter att ha läst dina inlägg, för jag lider så med dig! I dag brände det hett i ögonlocken igen, nu över det som J-Å gjorde! Det är tur att han förstått vad som krävs, att en bukett blommor faktiskt kan betyda väldigt mycket ibland. DET är kärlek det!!
Skönt att du i alla fall kände energi en dag, det är en bra början! Begär inget mer från dig själv, utan låt det komma i sin egen takt. Låter förståndigt med att börja dagen med en härlig promenad, det är det som är vila för själen, fortsätt så! Jag hoppas verkligen att all hjälp kommer igenom till din mamma nu, och att allt löser sig snart. Det kommer väl som sagt ta tid det också, men allt som har börjat är ju en bra bit på väg. Du är duktig som kämpar på, ha en lugn och skön helg nu- du tappra människa!!
Många kramar Madde
(ps. Är det erat hus på bilden? Läckert läge i så fall! ds.)
Vad skönt att höra av dig igen och jag känner att du nu har en helt annan gnista igen, det märks när du skriver, ha en riktigt skön helg, kramar VIOLAN
Hej Annelie!
Vad härligt att höra att du haft energi att göra saker som du vill göra. Det där med att må bra tar man ju ofta för givet.
Vilken underbar man du har, komma hem med rosor så där. Jag hade nog gjort som du och känt att jag skulle ta till lipen;) Jag är såååå känslig för sådana saker!
Ta hand och dig!
Kram Annica
Skicka en kommentar