En uppblåst ballong utan knut

Som jag skrev sist så börjar det kännas lite bättre, sover bättre och har lite mer energi. Torsdag och fredag förra veckan kändes riktigt bra. Var på besök på jobbet i fredags, det var jättetrevligt. Passade på att komma vid lunchtid, satt mig på personalrummet och pratade med dom som hade matpaus. Alla är verkligen förståelsefulla, dom frågade hur det går. Förmanade om att låta det ta tid och bara tänka på mig själv, dom klarar sig fint. Jätteskönt att ha ett sånt stöd, verkligen.

Helgen kom och vi hade som vanligt stora planer på vad vi skulle hinna med. Kände på morgonen den där obehagliga känslan i bröstkorgen, trycket och samtidigt en obeskrivlig tomhet. Men vanan trogen så viftade jag bort känslan och fokuserade på det vi tänkt göra. Först bar det av på loppmarknad, jag, sambon, bägge barnen pluss en kompis til sonen. Kaoset började redan på parkeringen, inne på loppisen var det inte bättre. Skulle tro att vi befann oss i något slag undantagstillstånd och att det som låg uppradat på borden var det enda som fanns kvar att köpa i denna värld. Folk var ju helt tokiga, maniska närmast. Ett par stod och bråkade om två ljusstakar, folk trängde sig fram, använde sina armbågar för allt de var värda. Vi gav upp och gick därifrån, har aldrig varit med om maken.

Nästa stopp var Chlas Ohlson, min hårtork hade gått sönder så jag var tvungen att köpa en ny. Sambon skulle göra diverse inköp till jobbet. Finns det nåt värre än att gå på Chlas Ohlson, jag får helt krupp. Vid det här laget hade trycket över bröstkorgen gjort sig påmint igen. Men jag hade fullt upp med att hålla styr på en viljestark 3-åring. Köpcentret här i stan är em mardröm på lördagar, fattar inte att folk kan handla så mycket... I min lilla stad, om man ens kan kalla det en stad, bor det ca 22000 invånare. Vi har ett köpcenter med 150 butiker och 15 matställen/cafeer. Det är helt otroligt tycker jag, speciellt med tanke på att det bara är ca 3 mil in till Oslo och allt som finns där av butiker och annat. Men å andra sidan kan jag inte själv komma ihåg sist jag var in till Oslo på shopping. Ja ja, det var en liten avspårning.

Så var besöket på sentret avklarat, då skulle vi handla mat. Hatar egentligen allt vad handling heter på lördagar, det är allt för mycket folk. Men mat måste man ju ha, så det är bara att kasta sig i det. Väl inne på matbutiken känner jag hur all ork bara tar slut, jag blir helt tom. Det är en helt obeskrivlig känsla, jag vet precis vilket ögonblick det var. Jag stod vid grönsaksdisken och plockade tomater i en påsen. Plötsligt kommer hjärtbanket, trycket över bröstet ökar, kallsvetten kommer. Säger till sambon, nu tog det slut, nu är jag tom. Han ser på mig utan att riktigt förstå vad jag menar. Jag säger att nu är vi klara, styr mot kassan, lägger upp maten på bandet, packar i påsar. Går ut i bilen och sjunker ihop sätet. Sambon kommer efter och fattar inte riktigt vad som sker, vi åker hem och jag hamnar i soffan. Resten av dagens planer blir det inget av för min del.

Jag kan beskriva det som att jag vaknar på morgonen och är ganska full av energi, som en uppblåst ballong. Känner att jag måste skynda mig lite så att jag får något gjort. Jag har inte stora ambitioner, men en maskin tvätt, plocka ur diskamaskinen, städa lite. Allt det här med inlagda avbrott, en stund i soffan med en tidning, lite slötitting på tv, en kopp kaffe eller två. Mens jag håller på här hemma känner jag hur luften sakta men säkert pyser ur ballongen. En del dagar håller den på luften ända tills barnen gått och lagt sig, andra dagar blir den tom vid lunchtider. Jag kan ibland blåsa lite extra luft i ballongen, det gör jag stort sett med mina skogspromenader. Men ibland pyser allt ut efter promenaden, då blr det en dag i soffan. Där känner jag att jag inte hör hemma, jag vill inte vara en person som inte orkar. Jag vill inte vara en mamma som alltid är trött. Jag vill inte vara en mamma som eksploderar av ilska för att min bägare alltid är full. Jag vill inte svara snäsigt, vara avvisande mot min sambo. Jag vill inte, jag vill inte.

Hur tar man sig då ur det här? Vad mer kan jag göra, förutom att ta det lugnt och vila. Blir tokig av att vila, blir deprimerad av husets fyra väggar. Vill ha folk runt mig, någon att prata med. Kan inte koppla av när jag ser allt jag borde gjort här hemma, känns som att skotta snö i en snöstorm. Gör allt jag kan för att hålla undan det värsta, men det tar ju aldrig slut. Hur får andra till det? Hur gör andra barnfamiljer det i vardagen? Vi har det säkert inte värre än andra, men jag klarar inte organisera mig så att jag får till det. Det blir ju bara kaos.

Det här blev ett helt annat inlägg än det jag hade tänkt, men nu har jag fått ur mig lite igen. Förstår om ni inte orkar mitt klagande, men som sagt förut, jag skriver för mig och bara för mig. Ni är välkomna att ta del i det jag lägger ut, jag är självklart väldigt tacksam och glad för era kommentarer. Missförstå mig inte, det är en superduper bonus på det hela.

Nu ska jag sluta svamla, på återseende.




Kram, Annelie