In memorian

Tänk att idag är det ett år sen du lämnade oss mamma. Tiden har gått så fort, samtidigt så har den stått helt stilla. Fortfarande så känns det inte som att det är helt sant. Jag hoppas att du har det bra där du är nu, måste tro att det är så. Vill inte tänka på att du nu är helt borta, du finns någonstans, i någon form.

Härom dagen satt vi vid middagsbordet och pratade om allt mellan himmel och jord, hela familjen. Plötsligt blir Linus tyst och ser sig runt. "Hm, det kändes som att någon stod bakom mig." säger han. Kanske är du här och vakar över oss? Kanske har du nu blivit våran skyddsängel?

Känner idag att jag saknar väldigt att ha en grav jag kan besöka, tända ljus vid och lägga ner blommor. Men så är det ju när man bor långt borta. Men du ska i alla fall veta mamma att jag tänker på dig varje dag. Maja sover med ett kort på dig bredvid sängen och hon pratar ofta om dig. Att hon saknar dig och vill ha dig tillbaka. Det gör vi alla. Idag ska vi tända ljus för dig och minnas dig som den personen du var. Glad och optimistisk, alltid med glimten i ögat och slagfärdiga kommentarer på lur. Alltid upptagen av andras ve och väl alltid redo att hjälpa och finnas till hands. För så minns vi dig mamma, full av liv och glädje. Så minns vi dig.

Vi saknar dig mamma.

Lyssna gärna på den här , Stilla ro och nära med Åsa Jinder. Fantastiskt vacker. Den hade vi i mammas begravnig, sen dess har jag den på min ipod. Jag lyssnar på den när jag inte har det så bra, då kommer alltid tårarna trillande. Känns som att jag då har en stark länk till mamma.

Kram, på återseende?

Annelie

Ps. Tack till er som fortfarande orkar kika in här och lämna små hälsningar till trots för att ni inte får nåt tillbaka. Förlåt, jag har varit en fruktansvärt dårlig bloggvän det sista året. Lovar varken det ena eller det andra för framtiden. Men jag saknar ju bloggandet. Fick inte till att lasta ner några bilder heller, provar kanske lite senare idag. Ds.