Min prioritet just nu är barnen, jobbet och hemmet. Försöker också sätta av tid till mig själv i vardagen. Då tränar jag. Känns som ett absolut måste om jag ska klara det här. Så därför måste något ut, tills nu så har det blivit bloggen som har dragit det kortaste strået. Därför är jag i valet och kvalet om jag ska ha bloggen kvar eller inte. Känns vemodigt att lägga ner, den har gett mig så mycket och det mesta av det jag har skrivit känner jag mig inte redo att låta försvinna. Händer att jag själv tittar in och läser det jag skrivit. För att komma ihåg, för att se hur långt ner jag var och hur långt jag kommit trots allt.
Visst händer det än att tårarna kommer och allt känns meningslöst. Fortfarande utan förvarning. Små saker och detaljer runt mig kan vara utlösande. På lördagen var jag och Maja och helghandlade. Hon frågade högt och tydligt inne på butiken om vi inte kunde köpa en ny mormor eftersom hennes var död. Förklarade att det kunde man ju inte, vilket hon tyckte var fruktansvärt orättvist. Hon ville ju ha en mormor, hon behövde en mormor. Jag behöver också en mamma och en mormor till mina barn. Jag tycker också att det är högst orättvist. Men jag kan ju inte göra något åt det. Jag kan varken hjälpa Maja eller mig själv när det gäller det. Så vad gör man? Man biter ihop och går vidare.
Jag har också förlorat min farfar för en tid sen. Ska i begravning på fredag. Han var gammal och dement, han har levt ett långt och gott liv. Så hans bortgång känns mer naturlig. Men självklart så är det också tungt. Inte minst bara det att gå i en begravning igen. Känns som att det kommer alldeles för tätt på. Men en olycka kommer ju sällan ensam, i alla fall inte i min familj.
Ska i alla fall fundera lite till med tanke på hur jag ska göra med bloggen. Den får nog vara kvar ett tag till i alla fall. Så får vi se.
Må så gott allihop, om det är någon som kikar in här fortfarande.
Kram Annelie
Ps. Bilderna är minnen från sommaren. Ds.
