Härlig helg men...

Jag lovade i mitt förra inlägg att jag skulle rapportera från våran minisemester i Göteborg idag. Vi har haft det helt underbart, barnen har haft det super, vädret var helt OK. Vi åt god mat och hade det väldigt bra. Men så kom tröttheten....

Jag orkar helt enkelt inte skriva något långt innlägg idag, hoppas ni har förståelse för det. Idag har jag tvättat två maskiner tvätt. Haft ett givande telefonsamtal med en väninna, gått en tur i skogen med henne för att så avsluta med en lätt lunch. Sen var alla krafterna slut, nu ska jag hålla ut till kvällen och barna har lagt sig. Sambon jobbar sent idag då han ska ta igen lite förlorad arbetstid efter ledigheten. På torsdag åker vi ju till mamma, så det blir en kort arbetsvecka för honom.

Nu måste jag ordna lite middag till barnen, sen blir det at kokona i soffan till läggdags. Hoppas jag känner mig bättre imorgon.

Ha en fin tisdagskväll.

På återseende, Kram Annelie.

En stressad skogspromenad

Igår hade jag en lugn och skön dag. Jag slöade på soffan, tittade på TV och tog livet med ro. Det var riktigt skönt och jag stressade faktiskt ingenting. Idag började dagen lite annorlunda. Jag körde barnen till skola och dagis, planerade så att jag skulle ta en lång, skön skogspromenad. Men först tog jag kontakt med min läkare, jag fick en akuttid klockan 10. Det kändes bra, men jag hade ju planerat en skogspromenad efter att jag lämnat barnen. Klockan var 8.55 när jag åkte från dagis, det tar 20-25 minuter att köra till läkarkontoret. Jag skyndade mig då att åka till stället jag tänkte promenera från, parkerade bilen kl 09.00. Såg på klockan och tänkte att jag går 15 min inn i skogen, så vänder jag och går samma väg tillbaka. Då hinner jag både min promenad och läkarbesöket.

Så tänkt, så gjort. Jag stressade mig igenom min promenad, tittade på klockan flera gånger för att hålla koll på tiden. Väl tillbaka i bilen på väg till doktorn satt jag där med hög puls, hjärtklappning och kallsvettade. Vad i all världen var det jag höll på med? Varför tänkte jag inte på att jag kunde ta min promenad i lugn och ro efter läkarbesöket? Spiralen fortsätter att snurra helt av sig själv, jag kan inte bara stänga av.

Mitt besök hos läkaren gick ganska bra, han sjukskrev mig 100 % til 5/10. Så får vi se om jag klarar av att landa tills dess. Vi avtalade att jag skulle ringa honom måndag 6 för att se hur det går. För övrigt så hade han inte så mycket att komma med. Känner just nu att jag måste komma ner på jorden igen, så får vi se vad jag behöver utöver det. Jag har legat en hel del på soffan idag också, men tankarna spinner rundt på högvarv. Tar mig själv i hur jag ligger och planerar en massa grejor jag ska få gjort här hemma mens jag är sjukskriven. Måste ju skynda mig mens jag har tid, så plötsligt är jag på väg att sätta igång med något. Men jag har än så länge klarat av att bromsa mig själv, kommit mig ner i soffan igen. Men det är INTE lätt.

Nu ska jag i alla fall ta mig en dusch, så ska jag gå en liten promenad bort till köpcentret och unna mig själv en bit mat på mitt favvocafè i den här lilla hålan. Sen ska jag i sakta mak gå och hämta dottern på dagis. Sonen är med en kompis hem, något han gör varje torsdag. Skrev ju förut om vårat dilemma med fritids. Vi har löst det så att han har med sig en kompis hem varje onsdag, så är han med kompisen hem varje torsdag. På så vis har vi kunnat redusera fritids till 3 dagar i veckan, det känns riktigt bra.

I morgon bär det av till Göteborg och det ska bli riktigt skönt. Jag rapporterar på tisdag. Ha nu en riktigt strålande helg allihopa. Det ska jag försöka ha....

Kram, på återseende, Annelie:)

Så kom väggen...

Jag var på föräldramöte på sonens handboll lördag morgon. Han har träning varje lördag mellan 9 och 10.15. Vi var den här lördagen innkallade till föräldramöte för att få information om vad som komma skal, vilka visioner och mål tränarna har. Vi fick också utdelat en terminlista, där alla aktiviteter stod upplistade. Jag började läsa och kände hur jag blev yr, fick hjärtklappning och började kallsvetta. Det är träning måndag och lördag, matcher söndagar. Julkupp och mellandagskupp, föräldrar till killar och tjejer födda 2000 har ansvar för att hålla kiosken i idrottshallen öppen varje onsdag och torsdag mellan klockan 17 och 21! Jag kände hur rummet snurrade och jag reste mig och gick ut!

Väl ute i bilen började jag hypervenitlera och hjärtklappningen tilltog. Jag visste inte hur jag skulle ta mig hem. Det var fullständigt kaos i huvudet, jag tänkte bara om och om igen "jag orkar inte mer, jag orkar inte mer". På något vis tog jag mig hem, klarade faktiskt av att uträtta ett par ärenden på vägen hem. Sonen hade blivit med en kompis hem efter träningen så jag behövde inte tänka på honom just då. Väl hemma fortsatte jag i vanligt tempo, skyndade mig att skriva handlelista, var till butiken och handlade. Hem och fixade lunch, så var det dags att åka på fotbollscup. Det var i alla fall säsongens sista fotbollstillställning. Var på cup med bägge barnen från 13.30-17.30. På något vis klarade jag av att tränga undan morgonens upplevelse. Lördagskvällen flöt på som normalt.

Stora delar av söndagen ägnade jag åt att förbereda föräldramötet på jobbet. Det gick över förväntan och jag kom i mål med det. Måndagen kom och jag gick till jobbet, gjorde en halvhjärtad insats, glömde saker och ting hela tiden. Började med ett praktiskt göromål, för att mitt i börja med något annat och så glömma vad jag egentligen höll på med. Hoppas att det inte blir för mycket svammel, försöker bara få ner hur jag upplevde det. Jag stressade hem från jobbet, sambon skulle egentligen hämta barnen, men han ringde och sa att han satt fast i kö då det hänt någon olycka i Oslo. Planen var att jag skulle hem och börja med middagen då jag skulle på föräldramöte på sonens skola lite senare. Nu var jag i stället tvungen att hämta barnen först, vilket gjorde att min tidsplan blev förskjuten 45 min. Kom hem med två griniga, vrålhungriga barn som helst skulle sett att maten redan var klar på bordet i det vi kom innan för dörren.

När middagen väl var färdig kom sambon innan för dörren, jag hoppade i duschen. Stressade så iväg på mötet utan middag. Väl hemma igen var jag yr av hunger men hade ingen som helst matlust. Hade huvudvärk och ont i nacke och axlar. Jag halvsov genom natten, vaknade otaliga gånger av att nacken gjode ont och jag blev inte vän med kudden. Gick upp och kom mig igen till jobbet. Där blev jag mött av en av mina förträffliga kollegor som såg mig i ögonen, tog mig i bägge armarna och frågade "Hur är det egentligen med dig?". Då brast det, tårarna rann över, men ändå försökta jag vifta bort det och skylla på en jobbig natt. Som tur var godtog hon inte det svaret, utan fick chefen till att avsätta tid till ett samtal med mig under dagen. Då kunde jag inte längre stå imot, jag berättade hur jobbigt jag tyckte det var. Att jag inte klarar av att släppa tankarna på mamma. Att jag egentligen tyckte att allt blev mycket värre efter att jag var där och såg hur dålig hon var. Hur ofta jag vaknar på nätterna och undrar hur mamma har det, om hon ligger där och behover hjälp. Jag berättade vilken panik jag fick på handbollsmötet. Hon sa bara "Annelie, det här får du inte lov till längre, nu går du hem och stannar hemma tills du får saker och ting på plats igen". Så blev det, men jag kunde inte släppa ansvaret för föräldramötet vi skulle ha på kvällen. Jag var väl förberedd så jag insisterade på att det skulle hållas som planerat. På kvällen åkte jag tillbaka till jobbet och höll föräldramöte. Det gick strålande, så det känns riktigt skönt att jag klarade av det trots allt annat.

Så nu är jag hemma, har legat på soffan hela dagen och slötittat på tv. Snart kommer sonen inramlande med 2 kompisar och lilltjejen ska hämtas på dagis. Har pratat med chefen och hon har ordnat med vikarie, så allt ser ut att fungera på jobbet. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, vad händer nu? Ska jag ligga på soffan och så? Får ta en dag i taget tror jag. Ser väldigt fram imot helgen, då åker vi till Göteborg på en liten minisemester med barnen. Ska bli riktigt skönt faktiskt. Sen vet jag inte, ska ju till mamma nästa helg, får se hur besöket hos läkaren går.

Hoppas ni orkat med mitt svammel, känns skönt att skriva ner det. Förstår om ni inte orkat läsa allt, men jag vill tacka för era kommentarer och förståelse. Jag har ju fått "varningar" från er och jag har ju egentligen kännt det själv. Men jag har inte klarat av att stoppa spiralen. Tack för att ni bryr er.

Kramisar, på återseende, Annelie:)

Egoistisk eller inte?

Idag blir det ett helstressat inlägg, blir inga bilder heller för det har jag inte tid till. Jag går på högvarv och har så gjort sedan helgen hos mamma. Jag knäcker väl ihop snart, men jag kan inte stoppa nu. Har hundra ting att ta itu med och jag har känt mig lite knasig i magen hela dagen. Det går magsjuka bland barnen på jobbet så nu gäller det att få gjort så mycket som möjligt innan man ligger däckad på badrumsgolvet.

Såna här gånger saknar jag det att ha släkt och speciellt en mamma i närheten som kunde avlasta mig lite. Känner att jag ibland blir arg på mamma som är sjuk, arg för att hon inte finns här för mig när jag behöver henne. Arg för att jag inte kan komma ihåg sist hon frågade mig hur jag har det, hur mitt liv är. Arg och ledsen över att hon inte kommer ihåg mina barns födelsedagar, besviken över att hon inte kommer med några initiativ till att markera dessa händelser när vi är där. Det är väl så många känner det som är i samma sits som jag. Paralellt med att dom här känslorna bubblar upp så dämpas dom omedelbart av dåligt samvete. Hur kan jag tänka så om min mamma, det är ju inte hon som har valt att bli sjuk. Det är ju hon som har fått sitt liv förstört av denna grymma sjukdom. Men jag kan inte låta bli att känna en stor, stor saknad och sorg över allt jag går miste om. Är jag hemsk och egoistisk? Har aldrig uttryckt dom här känslorna för någon, inte ens min sambo. Känner mig som en hemsk dotter som tänker på mig själv.

Mitt besök hos mamma slutade inte med något konkret. Det jag återvände hem med var en större oro och samtidigt en visshet om att det här går inte så länge till. Jag och min bror vill att mamma hamnar på ett ställe som kan ge mer hjälp och trygghet, först och främst för mammas skull. Men också till stor del för vår egen, när jag skriver det kommer det dåliga samvetet igen. Ska mamma tvingas flytta för att vi ska få det lättare? Men det är ju som min väninna Madde kommenterat, vi måste ju tänka på våra familjer. Vi kan ju inte riskera att våra barn blir sittande utan en av sina föräldrar på grund av att vi sliter oss ut med mamma och hennes hus och trädgård. Jag vet ju innerst inne att det är så, men ändå så kommer alla dessa känslor och övervälder mig ibland.

Jag har varit i kontakt med kommunen för att höra vilka boalternativ som finns. Det är ju inte så mycket att ropa hurra över, men det var ju ingen överraskning. Jag berättde hur jag upplever situationen med mamma, och det jag fick till svar var typ "Ja, men hon klarar fortfarande av att larma när hon behöver hjälp?". Jag vet inte vad jag ska tänka och tro när jag blir mött med en sån kommentar. Har verkligen inte livet mer att erbjuda för en sjuk människa. Så länge man klarar av att trycka på en knapp så får man vara nöjd med det man har?
Jag har bestämt mig för att avvänta tills jag varit med mamma till läkaren på sjukhuset den 3 oktober. Ja, mina påtryckningar har fört fram och det ganska fort. Så det finns ju hopp i alla fall.

Jag får försöka ta en sak i taget, men det känns inte alls bra att mamma är alldeles själv hemma. Att hon inte tar sig upp ur sängen själv, hon krampar på nätterna mm. Jag hittar inte helt någon sinnesro när jag vet hur hon har det. Själv säger hon att allt går bra när man frågar henne. Flytta vill hon inte! Så jag får kämpa på en stund till, får se vad läkaren tycker och tänker.

Nu väntar min låååånga "att göra lista", så det är väl bara att sätta igång. Det är otroligt att fyra dagar utan mor i huset kan sätta sådana spår....

Ha en trevlig fredag!

På återseende, Annelie:)

Kära mamma, hur ska jag kunna hjälpa?

Nu har jag varit hos mamma i ett dygn. Jag sa till hemtjänsten att dom inte behövde komma så länge jag är här. Mamma / jag har redan utlöst trygghetsalarmet 3 gånger. Första gången var i natt klockan 02.50. Jag vaknade genast av att larmet pep och att någon ropade mammas namn. Det tog en stund innan jag förstog vad det var. Jag gick in till mamma och hon halvsov och var ganska förvirrad. Vet inte om hon kommit åt larmet av misstag eller inte. Man måste trycka ganska hårt och precist på knappen för att det skal utlösas. Hon sa i alla fall att hon ville sova vidare. Jag pratade med larmtjänst och avvärjde att dom skickade ut någon. När mamma lägger sig tar hon ur hörapparaterna och då hör hon ingenting. Kan inte föreställa mig att hon hör när dom ropar på henne genom larmboxen.

Nästa gång mamma larmade var kl 07.10. Jag sa då till att jag skulle hjälpa henne själv, men där misstog jag mig grovt. Mamma har ju alltid tagit sig mellan säng och rullstol själv så jag trodde att hon bara behövde lite hjälp. Men hon hade ingen kraft i benen alls, jag gjorde ett par seriösa försök på att få henne över i stolen men det höll på att sluta med att hon ramlade ur sängen. Så till slut var jag helt förtvivlad så jag larmade igen och bad dem komma och hjälpa till. Efter ca 20 minuter kom två tjejer och hjälpte mamma, dom fick henne över i stolen efter mycket om och men. Mamma var helt säker på att hon skulle ramla ur sängen så hon skrek och var rädd. Jag har aldrig hört min mamma skrika åt någon förut. Dom fick ut mamma på toa och jag hörde henne ryta åt dom att inte röra henne, hon skulle klara sig själv. Jag satt småchockad i köket och hörde på, var det min mamma som var så bestämd och ilsk. Pratade lite med en av tjejerna som sa att mamma ofta blir lite arg när dom försöker hjälpa henne, hon ska klar sig själv. Vill inte inse att hon behöver mer hjälp. När mamma var klar hjälpte dom henne in i sängen igen, hon sov till 11 men jag fick inte en blund i ögonen mer.

Under dagen idag har mamma berättat att hon larmar ganska ofta, hon är sur och uppgiven över hemtjänsten. Tycker att det tar alldeles för lång tid innan dom kommer. En gång hade hon somnat om innan dom kom så dom försökte smyga sig ut igen och inte störa. Då blev hon sur och kastade en toffel i väggen för att dom skulle förstå att hon fortfarande ville ha hjälp. Vid minst två tillfällen har hon ramlat ur sängen under natten och larmat på hjälp. En annan gång tog hon sig upp själv på natten och in på toa, men hon tog sig inte därifrån igen. Hon larmade och somnade medans hon väntade, sittande på toa...

Har försökt att få henne att förstå att det kanske är på tiden att hon hamnar någonstans där det finns personal tillgjänglig dygnet runt, men mamma säger tvärt NEJ. Vad gör man? Jag känner mig inte trygg när det är som det är, jag vill att mamma ska ha tillgång på hjälp när hon behöver den och att det ska finnas någon i närheten som kan hjälpa mamma så fort som möjligt. Det är flera som sagt till mig att jag bara måste tala om för mamma att nu blir det så här, vare sig hon vill eller inte. Jag och min sambo och min bror och hans fru har inte kapasitet till att ta hand om mammas hus och trädgård. Vi gör inget annat när vi är här, röjer vi inte i trädgården så är det nåt inne som ska fixas. Jag vill ju kunna använda den lilla tid jag har när jag är här åt mamma. Jag vill kunna sitta ner med henne och prata, umgås, kanske ta henne med ut på en pomenad, på ett café. Vad som helst, inte jobba, slita och ordna.

Idag har jag hållt på ute i trädgården i 6 timmar, jag har fått blåsor i händerna och är öm i hela kroppen. F.. också, jag hade ju lovat mig själv att nu var det slut, nu skulle vi inte göra mer. Mamma måste förstå att nu går det inte mer, vi orkar inte. Jag orkar inte... Inte för att hon någon gång har bett oss om något som helst egentligen, vi bara gör. Jag är övertygad om att hon skulle kunna få det bättre om hon hamnade på någon typ av vårdhem, helst med egen lägenhet med tillgång till matsal och uppehållsrum. Mormor bodde på ett sådant ställe har i Borlänge. Jag förstår mamma också, hon upplever att hennes trygghet finns i huset, här har hon alla minnen och hon vet vart allt finns. Men hon kan ju inte ens ta sig en macka när hon själv vill, hon behöver inte veta vart allt finns. Hon måse ju ha hjälp till allt i alla fall. Jag blir helt tokig och känner att jag nog snart river av mig håret eller nåt. Vad ska jag göra?

På åteseende, Annelie:(









PS. Bilderna idag är från mammas hem. DS

Fantastiska kollegor

Till helgen åker jag till Borlänge, själv för första gången på länge. Jag har fått ledigt från jobbet fredag, måndag och tisdag. Med lön, det är helt fantastiskt. Hemtjänsten har ringt och sagt att mamma gärna vill att jag ska komma. Hon har tydligen mycket kramper i benen på nätterna. Så hon larmar på trygghetsalarmet flera gånger per natt och tidigt på morgonen. Hemtjänsten säger att det är något hon är bekymrad över som hon inte klarar att ge uttryck för.

Så har dom upptäckt att mamma inte sköter sin medicin som hon borde. Hon har till nu skött den mer eller mindre själv, hon doserar ut den i en veckodosett. Men det har fungerat si som så och hemtjänsten har hjälpt henne då och då. Så nu ville dom att jag skulle ta kontakt med hennes läkare för att få kollat upp om man kan öka dosen på krampmedicinen samt om mamma kan få medicinen färdigdoserad i påsar med datum och klockslag för när den ska tas. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag började med att ringa Falu sjukhus, nevrologmottagningen. Fick tag på en sjuksköterska där som var jättetrevlig. Hon gick in och kollade mammas journal, det visade sig att ingen vet vem som har ansvaret för mammas medicinska behandling. Mamma tar 4 olika mediciner, alla utskrivna av olika läkare. Sjuksköterskan fick faktisk lite chock när hon såg det, hon lovade att hon skulle ta tag idet och få fram vem som har ansvaret.

Jag själv blev ju minst lika chockad, går det verkligen an att ha en allvarlig nevrologisk sjukdom men inte ha en ansvarlig läkare. Det visar sig att mamma har blivit en kastboll i systemet som ingen vill ha ansvar för. Alla försöker skjuta ansvaret från sig själv och över på någon annan. Sjuksköterskan jag pratade med menade att mamma borde ha både sjukgymnastik och tät uppföljning av en läkare som kan följa med på utvecklingen av sjukdommen och mammas tillstånd. Är det här verkligen möjligt i dagens Sverige?

Jag blir helstressad av det här, tanken på mamma som ligger och har ont på nätterna och som larmar i ren förtvivlan är inte lätt att handskas med. Så jag tågade in till chefen och förklarade hur det var. Jag sa att jag måste bara åka, och jag måste åka snart. Hon sa bara självklart, inga problem. Du får ledigt med full lön, hur många dagar blir du borta? Jag visste att jag har en topp chef, men hade inte väntat den responsen. Så var nästa steg att berätta för mina närmaste kollegor. Jag förklarade hur det låg till när vi hade avdelningsmöte igår, fick full förståelse även här. Jag har verkligen goa arbetskamrater. Senare på kvällen hade vi personalmöte, när det var dags att avsluta och gå hem kommer mina tre super bästa assistenter med en blomma till mig och ett vacket skrivet kort. Det stog " För att du är den du är, vi tycker väldigt mycket om dig och kunde inte tänka oss en bättre ledare. Hoppas att den här blomman lättar på dina bekymmer en smula. Kram från Anne Grete, Turid och Elin". Gissa om tårarna trillade, tänk att det finns så fantastiska empatiska människor.

Nu blir det nog ett litet uppehåll i mitt bloggande, inte för att det sprutar ut inlägg annars heller. Men nu blir jag hos mamma till tisdag, imorgon har jag fullt upp med annat. Så vi hörs kanske i slutet på nästa vecka. Vet bara inte hur jag ska klara av att vara borta från barnen så länge, har aldrig varit ifrån dom mer än en natt åt gången....

Ännu en vecka har gått...

Ja, så var ännu en vecka förbi. Jag har nu jobbat 6 veckor sen semestern. Helt ofattbart. Hösten börjar att ta ett fast tag om omgivningarna. I morse var det 6 grader när jag åkte till jobbet. Gråa moln låg tugnt över träden, och regnet kom i "bøtter og spann" - som man säger här i Norge. Det är som engelskans "cats and dogs", har ju helt glömt vad man säger på svenska. Hjälp. Linda kommenterade ju hur min svenska utarmats, norskan skiner igenom. Jag har ju trots allt bott här i 14 1/2 år nu. Jag pratar och skriver flytande norska. Människor jag möter anar inte att jag är svensk. När jag berättar tror dom att jag är uppväxt här, men det stämmer ju inte heller.


Jag tycker att det är lite obehagligt att mitt modersmål tunnas ut, jag vill ju hålla kvar svenskan. Vi pratar ju svenska hemma, det är helt onaturligt för mig att prata norska med mina barn. Äldsta sonen på 8 gör som jag, han ställer om sig efter omgivningarna. När han har kompisar på besök pratar han norska med dom, pratar han med oss så går det på svenska. Men jag hör att han har mycket av det norska, sjungande tonfallet. Det där är lite lustigt, vi svenskar tycker att norrmän "sjunger" när dom pratar. Det samma tycker dom om oss. Har ännu till godo att möta en norrman som inte sagt att han / hon tycker att svenskan är så vacker. Förstår inte helt vad dom menar, i alla fall inte när jag hör bräkigt, brett Borlängemål på TV. Det låter inte vidare sjungande, för att säga det mildt. Men det är ju så man / vi pratar som är från Borlänge, jag gör det ju själv ibland. Menar absolut inte att stöta någon, jag är stollt över att vara från Borlänge. Det finns så många vackra platser och underbara människor där.

Snyft, snyft, nu fick jag riktigt mycket hemlängtan. Men det ser ut som att jag ska kunna ta mig hemöver om inte så länge. Måste bara få ett par detaljer att falla på plats på jobbet först. Då ska jag faktiskt åka till mamma alldeles själv. Kan inte komma ihåg när jag gjorde det sist. Men det blir inte bara ett roligt besök, har en del jobbiga tråkigheter att ta itu med. Det känns inte så bra men det måste bara göras. Det är bara att bita i det sura äpplet....

Nu ska jag krypa upp i soffan med mina barn och ha en riktig myskväll. Jag och sonen ska se på den norska upplagan av Melodifestivalen junior. Han är en stor fan av sånt. Så vi har inhandlat lite fredagsmys, som lillasyster som snart ska sova har fått tjuvstartat på. Hon måste få lite hon också. Ha en riktigt trevlig fredagskväll!

På återseende, Annelie:)

Hyllan är klar!

Det att visa sina skräckexempel och sina stora frustrations moment i hemmet var en bra idè. Motivationen blev stor och hyllan är målad, omorganiserad och allt rot och skrot är borttaget. Böckerna har jag sorterat efter färg på pärmen, tyckte att det blev riktigt bra. Här är både en före bild, för er som missat den, och en efter bild.

Dörrposten, eller vad det heter, ska också få lite färg snart. Det är en sådan där ofärdig detalj som man själv ser sig blind på efter ett tag. När jag fick se den på kortet av hyllan såg jag hur hemskt det såg ut. Den har stått spacklad i väntan på slipning i snart 5 år! På tiden att det blir gjort. Har slipat så slipdammet låg tjockt runt mig. Guben tycker dock att det ska ett till lager med spackel på innan det kan målas, får väl lyssna på det för det är väl han som vet mest om sånt.

Har också fått upp en hylla över det ena köksfönstret. Det är egentligen en gammal "mormorshylla", tror jag det heter. Den var från början antikbetsad, men är nu vit. Här fick jag plats för mina gamla koppargrejor.

Så till något helt annat. Har ett litet dilemma som jag tänkte höra om det var någon som hade några synspunkter på. Det är så här att våran son på 8 år går på fritods efter skolan. Vi har från hösten nu anmält honom dit 4 dagar iveckan. Jag slutar alltid tidigt på onsdagar så då går han hem direkt efter skolan. Nu visar det sig att han flera gånger i veckan får erbjudande om att vara med andra hem, ofta direkt efter skolan. Vilket gör att han då inte går på fritids. Det är stort sett den samma kompisen som frågar. Hans mamma jobbar på skolan och slutar kl. 13 varje dag. Det här är jag väldigt glad för. Jag är inte så väldigt nöjd med hur fritids är organiserat och det är inte en form som egentligen passar för L. Det är alldeles för mycket fri flyt, dåliga lokaler och otroligt högt ljudnivå. Han är ofta väldigt sliten och otillpass när han varit mycket och långa dagar på fritids. Så jag är själaglad för att han ibland slipper och för att det finns någon som vill ta honom med sig hem. Den här mamman ifråga är för övrigt en person som jag gillar och som jag litar på till 100%.

Vad är då problemet undrar ni? Jo, min sambo blir jätteirriterad över att L inte varit på fritids, det är ju trots allt en tjänst som vi betalar för, oavsett om han är där eller inte. Till saken hör då att en full fritidsplats, 5 dagar / vecka, kostar 2300 nok! 4 dagar betalar vi 1700 för. Jag kan på ett sätt förstå honom, men samtidigt så har ju L det mycket bättre hos kompisen. Det är ju det viktigaste tycker jag. Jag har nu kommit överens med kompisens mamma om att han kan vara med L hem på onsdagar, så är L med honom hem på torsdagar. Vi kan då skära ner till 3 dagar med fritids per vecka. Men då tycker ju sambon att han SKA vara där 3 dagar. Vad gör man, är det jag som tänker helt galet? Vi kan ju inte säga upp platsen helt bara för att han är med kompisar hem titt som tätt. Vi jobbar ju fortfarande som vi gör och han får inte lov att vara ensam hemma än. Hur ska jag få sambon att tänka om så att vi kan slippa den här konflikten, den skapar mycket oro och spänningar mellan oss.

Hoppas att jag inte svamlat för mycket och att ni förstår vad jag menar.

Ha en fin tisdagskväll i höstens tecken!

Kram, Annelie:)